Liljecronas hem

Liljecronas hem

Bokutgåva

Albert Bonniers förlag, Stockholm 1911.

Epub-version

CC-BY-NC-SA

Skapad 2014-04-30.

Läs mer

Här kan du läsa verket på Litteraturbanken. Mer om och av Selma Lagerlöf kan du läsa här.

Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank

BLÅSVÄDRET.

ANNANDAG JUL år 1800 blåste det en storm över Lövsjö härad i Värmland, så att Gud sig förbarme. Man kunde inte tro annat, än att meningen var att rycka bort allt, som fanns på jorden, och göra rent hus här.

Kom inte och säg, att det kan ha varit lika starka blåsväder både förut och efteråt, och kom i alla händelser inte och säg det till någon av de gamla Lövsjöborna, för de har fått höra alltifrån barndomen, att maken till storm är det inte möjligt att råka ut för.

De kan än i dag räkna upp alla de gärdsgårdar, som blev nervräkta, och alla de halmtak, som blev upprivna, och alla lagårdar, som stöp omkull, så att djuren fick ligga begravna i flera dar under takstolarna. Och de kan peka på alla de ställen, där elden kom lös och inte kunde bli hejdad för blåsvädrets skull, förrän hela byn hade gått åt. Och de har varit uppe på alla de höjder och bergknallar, där träd föll bredvid träd, så att de har stått som flådda alltsedan den dagen.

Nu vet man ju, att folk brukar säga, att det är en dålig vind, som inte blåser gott åt någon, men ingen kunde tro, att det skulle gälla också om den här annandagsstormen, för man såg ju, att den bara ställde till den ena olyckan efter den andra.

Den, som minst av alla kunde tänka sig, att det skulle följa något gott med blåsvädret, det var nog ändå »lilljänta» från Koltorp. Hon var inte god till att tas med, hon, när hon på annandagsmorgonen stod i skogsbrynet och såg hur det låg som en rök över dalen nedanför henne av snö och aska och sopor och allt, som vinden ryckte med sig.

Aldrig, så länge hon hade levat, och hon var ändå tretton år fyllda och gick på det fjortonde, hade hon råkat ut för en sådan motgång. Hon brukade väl annars kunna hålla humöret uppe både i hårt och lett, men det här var nästan mer, än hon kunde stå ut med.

Det var inte långt ifrån, att tårarna skulle komma fram i de stora, blanka ögona och trilla ner över det bleka och magra ansiktet.

Lilljänta hade ställt sig litet framom skogsbrynet liksom för att pröva vad blåsvädret gick för, och vinden slet i huvudduken och trummade på den korta, vita fårskinnspälsen och snodde den hemvävda kjorteln så hårt om benena på henne, att hon var nära att falla omkull.

Hon var inte ensam, utan mor och »lillgossen» var med. Båda var klädda på samma sätt som lilljänta i korta, vita fårskinnspälsar och i kjortlar av svart, styvt vadmal. Det kunde inte vara på annat sätt, för lilljänta ärvde alla sina kläder av mor och lillgossen ärvde sedan av lilljänta. Men det var den skillnaden på dem och på henne, att fastän de hade lika varma kläder som hon, så hade de inte gått utanför skogen, utan stod kvar i lä.

Mor och lillgossen hade likaså magra och tärda ansikten som lilljänta och likaså klara och kloka ögon, och båda två tänkte alldeles som hon, att det var en olycka med blåsvädret, och att de var så bedrövade över det, att de hade lust att gråta.

Men de såg inte på långt när så desperata ut, som hon gjorde.

Hon stod just på den där back-knölen, ni vet, ovanför Bäckgården i Bro socken, och hon kunde följa vägen, som snodde och vände i långa krökar ända ner mot Bro kyrka. Och hon såg, att bondfolk, som hade gett sig ut för att fara till gudstjänsten, vände och for tillbaka hem. Mer behövde hon inte se för att förstå, att det skulle bli omöjligt för mor och lillgossen att gå de två milena ner till Nygård i Svartsjösocknen, dit de hade ämnat sig på julkalas.

Hon kunde inte låta bli att knyta näven i vanten, när hon kom underfund med detta.

Om det bara inte hade varit så lugnt inne i skogen, där de bodde! Om de bara hade förstått vad det var för ett väder, innan det kom över dem här i skogsbrynet! Då hade de aldrig gett sig av hemifrån, och det skulle hon ha tyckt bättre om.

För se, hon var sådan, att hon inte visste något, som var så försmädligt som att behöva vända om och inte komma, dit hon ville.

Om hon bara inte hela året hade gått och tänkt på den här annandagen, då hon skulle få gå till Nygård! Om hon inte nu i detta ögonblicket hade sett framför sig de stora, sjudande grytorna, de långa bordena med de vita släpdukarna och de stora klengåshögarna! Om inte hon och lillgossen hade sagt till varandra var gång, som mor inte hade haft något att ge dem till mat: »När vi kommer till farbror i Nygård på julkalas, så ska vi äta oss mätta!»

Att tänka sig, att de kokade sötsoppa med russin därnere, att där fanns risgrynsgröt och kakor, att där fanns sylt och kaffe och smörbakelse, och att hon inte skulle få något med av det!

Hon var så ond, att hon riktigt önskade, att det skulle ha funnits någon, som hon hade kunnat vara ond på. Hon tänkte för sig själv, att blåsvädret borde ha haft bättre vett än att komma just den här dagen. Helgdag var det, så att det behövde inte dra kvarn, och vinter var det, så att det behövde inte hjälpa till på sjön, utan det kunde ha hållit sig i ro. Men det var inte lönt att säga detta till blåsvädret.

Det var den värsta vägbiten, som de hade framför sig nu: ner förbi Helgesäter och utför Broby backar fram emot Löven och kyrkan och över de stora prästgårdsgärdena, därför att det var öppen och skoglös bygd, som vägen gick fram genom. Komme de bara förbi detta, och kunde de sedan sträva sig uppför Hedebybackarna, så var det ingen fara mer, för alltdärifrån gick vägen genom skog.

Det såg inte så värst långt ut. Hon tyckte, att de väl åtminstone borde göra ett försök. Det kunde inte gå värre än illa i alla fall.

Hon var ändå glad, så länge som mor stod och betänkte sig. Det var ju möjligt, att hon kunde besluta sig för att gå framåt. Men nu märkte hon, att mor vände sig för att gå inåt mot skogen, och lillgossen gjorde förstås, som mor gjorde.

Då började lilljänta att gå åt motsatt håll utför backen. Först helt sakteliga, men sedan allt fortare, för vinden kom bakifrån och drev på, så att hon var nästan tvungen att småspringa. Hon aktade sig väl för att se sig tillbaka, för hon tänkte, att mor och lillgossen då kanske skulle göra tecken åt henne att vända om. Hon var nästan säker på att de hojtade och ropade åt henne, men det behövde hon inte bry sig om, för nu, då hon var riktigt utkommen i blåsvädret, var det ett dån och ett brak omkring henne, så att hon ingenting kunde höra.

Det var inte troligt, att mor skulle kunna springa fatt henne, för mor var tvungen att hålla lillgossen i hand, så att han inte skulle blåsa omkull, och därför gick det inte så fort för henne.

Inte för att lilljänta fördenskull fick lust att vända om, det fick hon visst inte, men hon erkände för sig själv, att hon aldrig hade trott, att vädret var sådant, som det var. Över huvudet på henne kom stora, mörka fåglar med fladdrande vingar, som vinden jagade framför sig och alldeles slet sönder, så att de varken fick behålla fjädrar eller kroppar. Hon tyckte, att hon aldrig hade sett något så hemskt, tills hon kom underfund med att det var stora halmruskor, som hade blivit lösryckta från något tak.

Om hon tog ett steg mot vinden, så reste den sig framför henne som en stegrande häst och ville kasta omkull henne, och tog hon ett steg med vinden, så sköt den på, så att hon fick gå med böjda knän och kutig rygg för att stå emot. Hon blev så trött av att slåss med den, att det kändes, som om hon skulle ha dragit lass.

Och norrifrån kom den och var så full av köld, som om den skulle ha dansat med lik. Den var så stark och vass, att den borrade sig igenom både fårskinn och vadmal och isade inpå bara kroppen. Och inte för att hon frågade efter sådant, men nog kände hon hur tårna stelnade i becksömsskorna, och hur fingrarna blev valna i ullvantarna, och hur örona sved under huvudduken. Hon gick framåt i alla fall, ända tills hon hade kommit utför hela den långa backen. När hon stod nere i dalsänkan, stannade hon och väntade på de andra.

När de äntligen var framkomna, gick hon emot dem.

Det var visst bäst ändå, att de gick hem, sa hon.