Det var nog omöjligt att komma fram till Nygård.

Men nu var mor arg och lillgossen med, och de sade till sig själva, att inte skulle den här jäntungen få regera dem och säga när de skulle gå framåt, och när de skulle gå tillbaka.

»Nej, du,» sa mor, »vi vänder inte, utan du ska allt få gå till julkalaset, eftersom du har sådan lust att komma dit.»

»Ja, du ska få så mycke blåst över dig, så att du blir nöjd för många veckor,» sa lillgossen.

Därmed började mor och lillgossen gå framåt, och lilljänta fick följa efter, så gott hon kunde.

När de kom ner mot Uvgården, mötte de Vandrar-Lotta och Tiggar-Jon. Och de två, som brukade stryka kring i trakten både i helg och söcken och var vana vid alla väder, satte händerna för munnen som en lur och ropade till dem, att de för all del skulle gå hem, för längre ner mot sjön var det så kallt, att de kunde frysa ihjäl.

Mor och lillgossen gick framåt i alla fall. De var onda på lilljänta alltjämt, och de ville, att hon riktigt skulle få känna på vad det var för ett väder.

De mötte Erik i Fallas häst, som kom med en tom släde efter sig, för hatten hade blåst av Erik i Falla, och medan han sprang runtom gärdena och klättrade över gärdsgårdarna och kröp i dikena för att få fatt på hatten, hade hästen tröttnat på att stå stilla i blåsvädret och hade gett sig av på hemvägen.

Men mor och lillgossen såg ut, som skulle de inte ha funnit något märkvärdigt i detta. De gick bara på.

De arbetade sig framåt, tills de kom på höjden av Broby backar. Men där råkade de in i en stor hop med folk och hästar och slädar, som stod där och inte kunde komma längre. För det var den stora Broby tall, som hade varit så hög, att den hade synts lika långt omkring som Gurlita klätt, som nu hade blåst omkull och låg tvärsöver vägen. Och det var Gullåsa-Jan och Kringåsa-Britta, som skulle vigas den dagen i Bro kyrka, som stod där. Och det var gamle Jan Jansa i Gullåsa och gamla mor i Kringåsa och grannar och släkt och Spelmans-Jöns och vackre Gunnar i Högsjö och många andra, som skulle ha gått med i brudföljet, som stod där. De ropade och de förklarade, att två gånger förut på vägen hade de fått stanna för kullblåsta träd, och dem hade de kunnat flytta, men det här trädet visste de sig ingen råd med. Och gamle far i Gullåsa gick omkring och bjöd brännvin, men de stod, där de stod, i alla fall. Och bruden hade gått ur släden och stod och grät, därför att det hade varit så motigt på kyrkresan. Och vinden slet röda tyllrosor och gröna sidenblad från bården på hennes klänning, så att folk, som längre fram på dagen kom resande genom socknen, de kunde inte annat tro, än att blåsvädret hade funnit reda på en törnrosbuske i en trollskog och ryckt med sig blommor och blad och strött över åkrar och dikeskanter.

Men mor och lillgossen, de stannade inte, för att tallen låg över vägen, utan de kröp under den och fortsatte. De trodde inte, att lilljänta hade fått nog av blåsvädret än på en stund.

Och tänk, att de gick ända så långt som till vägskälet och till Broby gästgivargård!

Där såg de majorskan Samzelius, som kom åkande med två hästar och hade täckt släde. De begrep visst först riktigt hur dåligt väder det var, när de såg, att majorskan satt under tak, för hon var annars inte den, som var rädd av sig. Majorskan stack fram sin knutna näve ur kuren och hötte åt dem. Och hon ropade till dem med en stämma, som hördes genom stormens brus: »Gå hem med dig, Marit i Koltorp! Inte ska du gå ute med ungarna dina, när det är så’nt väder, att till och med jag måste åka i kursläde.»

Men mor och lillgossen tyckte, att lilljänta gärna kunde få slitas med blåsvädret en liten stund till.

När de nu kom till bron, som ledde över det smala sundet mellan Övre Löven och Mellan- Löven, så måste de krypa utefter broräcket. Här låg vinden på så förskräckligt, att de skulle ha blåst ner i det öppna sundet, om de hade försökt att gå upprätt.

De var halvvägs, när de hade gått över bron. Lilljänta började rent av att tro, att de skulle komma till julkalaset.

Men knappt hade hon tänkt detta, förrän det blev motigt på nytt. Det var väl den starka kölden på bron, som hade gjort slut på lillgossen. Han var som en isklump. Han bara kastade sig ner på vägen och ville inte gå ett steg till. Mor tog och ryckte upp honom och sprang in i närmaste stuga med honom.

Lilljänta var så förskräckt, när hon följde efter mor in i stugan, så att hon inte visste till sig. För om lillgossen nu var förfrusen, så var det hennes fel. Mor och han hade nog vänt om och gått hem, om inte hon hade varit.

De hade kommit in i en stuga, där det bodde ett folk, som var så snällt, att det var rent otroligt. De sa strax, att det rakt inte gick an, att de främmande gav sig av ut igen, förrän blåsvädret hade saktat sig litet. Och de sa, att det var en Guds lycka, att de hade tagit in hos dem. Om de hade fortsatt framåt prostgårdsgärdena, så hade det inte slagit fel, att de hade frusit ihjäl alla tre.

Det såg ut, som om mor också skulle vara glad över detta, att de var inne under tak. Hon satt där så nöjd och såg ut, som om hon inte alls visste, att de nu höll på att vända stekspettena och skumma flottet av de stora köttgrytorna nere i Nygård.

När värdfolket riktigt hade fått tala sig mätta om hur väl det var, att de hade stannat hos dem, så föll det dem in att fråga varför de hade gett sig ut i blåsvädret. Kanske det hade varit deras mening att gå till kyrkan?

Då talade mor om för dem, att de skulle ha gått till Per Jansas i Nygård. Han var svåger till henne, fast han var likaså rik, som hennes man hade varit fattig.