Det var väl inte straff på att gå förbi brygghuset heller.

»Långe-Bengt gick också mycket riktigt till lagården och hämtade en högaffel, som lagårdspigan hade lånat av honom. Och den högaffeln ämnade han nu bära tillbaka till stallet. Men då Långe-Bengt öppnade grinden till bakgården, kom han i möte med Storebocken, som stod där med nosen mellan spjälarna och vädrade bortåt brygghuset. Det var en vacker dag, och alla getterna var utsläppta, men de andra höll till i en rishög. Det var bara Storebocken, som stod vid grinden.

»Ingen kan begripa hur Långe-Bengt kunde vara så fumlig. Men han öppnade grinden så vitt, att Storebocken var i stånd att tränga sig förbi honom. Och inte gjorde han sig besvär att driva Storebocken tillbaka genom grinden, som han hade bort göra. Han bara såg efter, att trädgårdsgrindarna var stängda, så att Storebocken inte kunde komma åt söta fars äppleträd och söta mors kålsängar. Han tyckte väl, att det ingenting gjorde, att Storebocken gick in på gårdsplanen och betade på gräsmattan.

»Men du må veta, att Storebocken inte så mycket som kastade en blick på det goda gräset, utan sprang i smått trav rätt fram till brygghuset. Han kom trippande så nätt och så lätt, att söta mor inte hörde, att han kom, fastän brygghusdörrn stod på glänt.

»Den där bocken hade alltid varit så fin av sig. När han skulle dricka, varken slaskade han som en hund eller sög som en häst, utan han kunde göra det så tyst, att ingen visste vad han tog sig till. Storebocken hade druckit ur många kannor mjölk bakom ryggen på lagårdspigan, och nu hann han att i god ro supa upp all efterlanken, utan att söta mor hade minsta aning om vad som skedde.

»Men då allt var slut, började Storebocken bräka, som hans vana var, för han tyckte inte, att det var någon glädje med att göra odygd, om han inte fick se hur förargad och ledsen man blev över det, som han hade ställt till. Och i nästa ögonblick stod söta mor på tröskeln och såg, att ämbaret var tomt.

»Söta mor fick tag i den långa, svarta ugnsrakan, som alltid stod i hörnet bredvid brygghusdörrn, och ämnade tukta Storebocken. Men efter all den välfägnaden, som Storebocken hade fått, kunde han visst inte förstå, att söta mor var ond på allvar, utan han reste sig på två ben och började dansa framför söta mor. Nu var ju Storebocken både gammal och stark, och det var inte alltid så roligt att råka ut för honom. Söta mor slog efter honom med ugnsrakan, och den, som kände till Storebockens humör, måste ju tro, att det inte skulle gå väl. Också kom nu alla, både söta far och fröken Snövit och pigorna, springande ut ur stora byggningen för att hjälpa söta mor. Men Storebocken gjorde henne ingenting, utan han bara hoppade fram och tillbaka, och då tecknade söta far åt de andra, att de skulle låta bli att blanda sig i leken. På samma gång ropade han åt söta mor, att hon skulle skynda sig in i brygghuset, medan Storebocken ännu var i sitt leklynne.

»Men söta mor brydde sig inte om varningen. Och äntligen lyckades hon ge Storebocken ett slag så hårt, att han kände det. Då sänkte han sig ner på alla fyra, men inte var det mycket vunnet med detta, för nu sprang han in i brygghuset, och där brukade han hornena till att stöta omkull så många av söta mors flaskor och krus, som han kunde komma åt. Och knappt hade söta mor hunnit in efter honom, förrän han var ute igen.

»Nu visste nog Storebocken, att han hade gett söta mor så mycket att göra med att resa upp allt, som han hade stött omkull, att han skulle slippa henne för en stund och i frid få njuta av sitt goda lynne. Han stod ett par sekunder stilla utanför brygghusdörrn och såg sig omkring. Därpå började han sakta och allvarligt gå uppför backen mot stora byggningen.

»Storebocken hade som oftast något värdigt och högtidligt över sig, och det kom honom väl till pass, för det var nästan omöjligt att tro om ett så ståtligt djur, att det aldrig tänkte på annat än att ställa till odygd. Men ingen hade nånsin sett honom så präktig. Han lyfte var fot långsamt och högt, höll huvudet bakåt, sträckte nosen i vädret och liksom skröt med sitt stora skägg och sina långa horn. Ändå syntes det nog, att det inte var så helt med allvaret. Det glimtade litet ostadigt i ögona, och bakkroppen ville slänga över åt ena sidan.

»Söta far trodde, att Storebocken var på väg till sina getter på bakgården, och han ropade till fröken Snövit och de andra kvinnfolkena, att de skulle gå undan för bocken och inte störa honom. Men om Storebocken hade haft den avsikten, ändrade han mening, då han gick förbi förstukvisten och såg, att ingångsdörrn hade blivit lämnad öppen av dem, som hade sprungit ut för att jaga bort honom. Och mitt under det att han gick där som mest allvarlig, tog han sats uppför trappan och sprang in i huset.

»Nu störtade pigorna in efter, hela flocken, för att driva ut honom.