Aldrig föll det fröken Snövit in, att hon skulle stå och niga för henne. Och söta mor sken över hela ansiktet. Hon hade aldrig sett så glad ut.

»Fröken Snövit sprang ur sadeln utan hjälp, alldeles som nådig grevinnan, och kastade tyglarna åt Långe-Bengt. Sedan vände hon sig till söta mor och räckte henne handen.

»’Eh bien, Raklitz, hur finner hon sig i sin nya ställning?’

»Men tänk, att just som fröken Snövit sa detta, hade söta mor böjt sig ner över handen och kysst den!

»Då äntligen förstod fröken Snövit, att söta mor hade låtit bedraga sig, och att hon trodde, att grevinnan hade kommit för att hälsa på henne. Fröken Snövit blev så konsternerad, att hon sa: ’Söta mor, det är ju bara jag.’

»Söta mor rätade upp sig med fart och slängde handen ifrån sig. Hon gav styvdottern en enda blick, och så vände hon sig bort och rusade uppför trappan och in i köket.

»Söta far och klockar Moreus och Ulla kom nu omkring fröken Snövit och skrattade åt hennes utklädsel. Ack, ack! Hon fick lov att agera än en liten stund, därför att söta far såg så road ut. Men hon var som förstenad, för söta mors blick hade skrämt henne. Hon tänkte: ’Nu har jag gjort mig en fiende i söta mor. Söta mor bryr sig inte om, att man är ovettig på henne rent ut. Men aldrig kan hon förlåta den, som vågar ha henne till narr.’»

Prästdottern gjorde ett litet uppehåll liksom för att få veta vad den andra tänkte om hennes berättelse.

»Detta är ju sådant, som man skulle skratta åt,» sa Anna Brogren, »men jag kan inte det heller. Jag blir hjärtängslig av det. Det är bäst, att du fortsätter genast, så att jag får veta hur pass illa du — ja, jag menar fröken Snövit — har det ställt för sig.»

Och så började prästdottern berätta igen.

»Jag får verkeligen tala om hur tokigt det hände en gång i slutet av september. Min kära fostersyster kommer väl att märka, att det inte var något viktigt, men jag menar, att det gav fröken Snövit en smula mod. Hon sa sedan till sig själv, så ofta som detta äventyret rann henne i tankarna: ’Det är ändå väl, att det finns någon på gården, som inte är rädd för söta mor.’

»Annars måste hon ju erkänna, att de var rädda för söta mor lite var, söta far inte undantagen. Intet kunde hon neka, att söta mor var särdeles mån om söta far och så uppmärksam mot honom, att han knappt tordes röra sig. Men ack, vad söta far var ängslig att säga nej, då söta mor ville något!

»Det märktes alla dar, men aldrig så mycket, som då söta mor fick lov att ställa till med brännvinsbränning. Alla sa, att om det inte hade varit hon, som hade bett om det, så hade aldrig söta far tillåtit något sådant, för det hade alltid varit honom emot. Kom någon förr i världen fram med det förslaget, svarade han helt tvärt, att i en prästgård skulle man baka bröd och koka välling av säden och inte använda den till den där olycksdrycken, som bara var till folks fördärv.

»Söta far sa precis detsamma till söta mor, men hon lät inte avskräcka sig. Hon svarade, att om söta far ville avskaffa allt brännvinsdrickande i sitt hem, så vore hon visst med om detta, men när det ändå skulle finnas brännvin i huset, både för att bjuda främmande och till tjänstefolket, så tyckte hon, att de kunde likaså gärna laga till det själva. Det blev bara halv kostnad, om man brände det hemma, sa söta mor, och hon kältade så länge, tills söta far lät henne få sin vilja.

»Till den första bränningen lånade söta mor en brännvinspanna med hatt och rör från en granngård, och så snart som den var kommen, tog hon till med arbetet. Och söta mor skötte det med allra största omsorg. Hon lät inte bryggerskan ha någon ro under mäskningen och jäsningen, och hela tiden, som destilleringen pågick, stod söta mor med i brygghuset. Ingen människa kunde lägga söta mor till last, att hon sparade sig.

»Söta far däremot satt inne på sin kammare, allt medan bränningen varade, och gjorde inte en enda gång söta mor den äran att titta in genom brygghusdörrn och be att få smaka på brygden.

»Söta mor förstod nog, att han ännu var emot saken, och hon visste, att om någon av gårdsfolket skulle dricka sig oredig, komme söta far genast att ta sig anledning att förbjuda hela hanteringen. Söta mor var därför mycket noga med att ingen av dem, som hjälpte henne, skulle få för många smaksupar, och hon hade en sådan respekt med sig, att det lyckades henne att hålla god ordning hela tiden.

»Det hände bara en enda liten olycka.

»Söta mor var alldeles färdig med klarningen och hade inte stort annat kvar att göra än att tappa upp brännvinet på ankare och krus. Hon skulle också ta reda på ’efterlanken’, men den var varm ännu, och söta mor hällde upp den i ett ämbar och ställde den utanför brygghusdörrn för att svalna.

»Strax sedan söta mor hade ställt ut efterlanken, gick Långe-Bengt förbi. Han drogs och drogs bort mot ämbaret, men söta mor stod i dörröppningen med detsamma. ’Kära Bengt,’ sa hon, ’han tänker väl inte dricka det där? Det är inte för människor. Det är bara dranken.’

»Långe-Bengt gjorde sig en enfaldig uppsyn och gick vidare. Han skulle till lagården, han.