Och detta stönande var så likt den trötta suck, som min salig far brukade upphäva, då han plågades av ålderdomens krämpor, att jag tyckte mig ha honom bakom mig och rusade upp. Då såg jag väl ingenting, men så viss var jag om att jag hade hört honom, att jag inte mera ville sätta mig till bords, utan har suttit här i min ensamhet och begrundat saken ända till nu. Och jag har mycket önskat att få höra min vördade brors tankar om denna fråga. Var det min far jag hörde uppgiva en klagosuck över den försvunna skatten? Om jag kunde tro, att han alltjämt därefter kände längtan, då ville jag väl hellre gå ur gård i gård och rannsaka, än att han ännu ett ögonblick skulle känna den grymma sorg, varom det där stönandet bar vittne.»

»Detta är andra gången i dag, som jag har att svara på frågan om den döde generalen ännu sörjer över sin förlorade ring och vill den återvinna», sade prosten. »Jag skall nu först med min ärade brors tillåtelse berätta min historia, och sedan skall vi tillsammans därom resonera.»

Därmed framförde prosten sin berättelse, och han märkte nu, att han inte hade behövt frukta för att ryttmästarn inte med nog iver skulle omfatta faderns sak. Prosten hade inte tänkt på att det finns något av Lodbrokssönernas natur även hos den mest fredligt sinnade människa. Det är nog så, att de flesta grisar grymta, då de få veta vad den gamle galten har lidit. Nu såg han hur ådrorna svällde i ryttmästarns panna och hur nävarna knötos, så att knogarna vitnade. En fruktansvärd vrede hade bemäktigat sig honom.

Naturligtvis framställde prosten saken efter sitt huvud. Han berättade hur Guds vrede hade drabbat missdådarna och ville på intet sätt erkänna, att den döde skulle ha ingripit.

Men ryttmästarn tolkade allt, vad han hörde, på annat sätt. Han förstod nu, att hans far inte hade haft ro i sin grav, därför att ringen hade tagits från hans pekfinger. Han kände ångest och samvetskval, därför att han hittills hade tagit saken alltför lätt. Det kändes som ett stickande, värkande sår i hjärtat på honom.

Prosten, som märkte hur upprörd han hade blivit, var nästan ängslig att tala om, att ringen hade fråntagits honom, men detta mottogs med ett slags bister tillfredsställelse.

»Det är bra, att en av tjuvpacket finns kvar och att han är lika usel som de andra», sade ryttmästar Löwensköld. »Generalen har slagit föräldrarna och slagit hårt. Nu blir det min tur.»

Prosten märkte en obarmhärtig hårdhet i rösten. Han blev mer och mer orolig. Han fruktade, att ryttmästarn skulle strypa Ingilbert med egna händer eller piska ihjäl honom.

»Jag ansåg det vara min plikt att framföra den dödes budskap till bror Löwensköld», sade prosten, »men jag hoppas, att bror inte vidtager några förhastade åtgärder. Jag ämnar nu underrätta länsman om den mot mig begångna stölden.»

»Därmed gör bror, som bror vill», sade ryttmästarn. »Jag vill bara säga, att det är onödigt besvär, ty denna sak skall jag själv ta om hand.»

Efter detta insåg prosten, att det inte var något mer att vinna på Hedeby. Han red därifrån, så snart han kunde, för att hinna att få bud till länsmannen före kvällen.

Men ryttmästar Löwensköld kallade ihop allt sitt folk, berättade vad som hade hänt och frågade om de ville följa med honom nästa morgon för att fånga tjuven. Det var ingen, som nekade att göra honom och den döde generalen den tjänsten, och återstoden av kvällen användes till att söka fram alla möjliga vapen, gamla muskedunder, korta björnspjut, långa värjor, påkar och liar.

VI.

Det var inte mindre än femton man, som följde ryttmästarn, då han klockan fyra nästa morgon drog ut på tjuvjakt. Och i bästa stridshumör voro de. De hade en rättfärdig sak och dessutom generalen att lita på. Då den döde hade bragt saken så långt, så skulle han nog föra den till en lycklig fullbordan.

Emellertid vidtog inte den riktiga vildmarken förrän en mil bortom Hedeby. I början av vandringen övergingo de en vid dalbotten, som var delvis odlad och översållad med smålador. Här och var på kullarna reste sig rätt stora byar. En av dem var Olsbyn, där Bård Bårdsson hade haft sin gård, innan generalen brände ner den för honom.

Bortom detta låg storskogen utbredd över jorden som en tjock fäll, träd vid träd utan avbrott. Men ännu var det dock inte alldeles slut på all mänsklig makt. Det fanns smala stigar inne i skogen, som ledde upp till sommarsätrar och kolbottnar.

Ryttmästarn och hans folk fingo liksom en annan hållning, ett annat utseende, då de kommo in i storskogen. De hade dragit fram här förr på jakt efter storvilt, och jägarlynnet kom upp i dem.