De började kasta skarpa blickar inåt snåren, och de gingo på ett helt annat sätt, lättare och liksom smygande.

»Vi kommer överens om en sak, pojkar», sade ryttmästarn. »Ingen av er får göra sig olycklig för den där tjuvens skull, utan ni skall lämna honom åt mig. Se bara till, att ni inte låter honom komma undan!»

Den befallningen hade nog inte blivit hörsammad. Alla dessa, som dagen förut hade gått helt fredligt och hängt upp hö på hässjor, brunno av begär att få ge Ingilbert, den tjuven, en riktig minnesbeta.

Emellertid voro de nätt och jämnt så långt komna, att storfurorna, som stodo kvar sedan forntiden, hade blivit så täta, att de bredde ut ett oavbrutet tak över dem och att all underskog hade upphört och endast mossa täckte marken, då de fingo se tre män komma emot dem, bärande mellan sig en bår av kvistar, på vilken en fjärde man vilade.

Ryttmästarn och hans parti skyndade dem till mötes, och de bärande stannade, då de sågo en så stor hop folk. De hade lagt några stora ormbunksblad över den liggandes ansikte, så att ingen kunde se vem han var, men Hedebykarlarna tyckte sig dock veta det, och det gick en rysning neråt ryggen på dem.

De sågo inte den gamle generalen bredvid båren. Nej då. Inte så mycket som en skymt av honom. Men i alla fall visste de, att han var där. Han hade kommit med den döde ner ur skogen. Han stod och visade på honom med fingret.

De tre männen, som buro båren, voro välkänt och gott folk. Det var Erik Ivarsson, som hade en stor gård i Olsbyn, och hans bror, Ivar Ivarsson, som aldrig hade gift sig, utan bodde kvar hos brodern i fädernegården. Dessa båda voro till åren komna, men den tredje i laget var en ung man. Också honom kände alla. Han hette Paul Eliasson och var en fosterson till Ivarssönerna.

Ryttmästarn gick fram till Ivarssönerna, och de satte ner båren för att hälsa och ta i hand. Det var, som om ryttmästarn inte skulle se de framräckta händerna. Han kunde inte slita ögonen från ormbunksbladen, som betäckte ansiktet på honom, som låg på båren.

»Är det Ingilbert Bårdsson, som ligger här?» frågade han med en besynnerlig, hård röst. Det lät snarast, som skulle han tala mot sin vilja.

»Ja», sade Erik Ivarsson, »men hur kunde ryttmästarn veta det? Kände ryttmästarn igen honom på kläderna?»

»Nej», sade ryttmästarn, »jag kände inte igen honom på kläderna. Jag har inte sett honom på fem år.»

Såväl hans eget folk som de främmande karlarna kastade undrande blickar på ryttmästarn. De tyckte alla, att det var något ovanligt och hemskt över honom den morgonen. Han var sig inte lik. Han var inte hövlig och vänlig, som han brukade.

Han gav sig till att fråga ut Ivarssönerna. Vad hade de att göra i skogen i den tidiga morgonstunden, och var hade de funnit Ingilbert? Ivarssönerna voro storbönder, och de tyckte inte om att låta utfråga sig på detta sätt, men det huvudsakliga fick han dock ur dem.

De hade dagen förut gått upp till folket på sin säter, som låg någon mil längre inåt skogen, med mjöl och sovel och hade stannat hos dem över natten. Tidigt på morgonen hade de begivit sig på hemfärd, och därunder hade Ivar Ivarsson kommit att gå före de två andra. Ivar Ivarsson hade varit soldat. Han kunde konsten att ta ut stegen, det var inte lätt att hålla jämnan med honom.

När Ivar Ivarsson hade hunnit ett gott stycke före de andra, hade han sett en man komma emot honom på stigen. Skogen hade varit rätt öppen där. Inga småbuskar, utan bara stora stammar, och han hade sett mannen på långt håll. Men han hade inte genast kunnat känna igen honom. Det svävade dimflockar mellan träden, och när solljuset sken in i dem, blevo de till en gulfärgad rök. Man kunde nog se tvärtigenom dem, men inte med någon full tydlighet.

Ivar Ivarsson hade märkt, att då den mötande genom dimman hade fått syn på honom, hade han stannat och i största förskräckelse sträckt händerna avvärjande framför sig.