Annars var han ju den, som man snarast kunde misstänka, därför att han var född ryss, och om ryssarna visste man, att de inte höllo det för någon synd att stjäla. Ivar Ivarsson hade haft honom med sig, då han kom hem från ryska fångenskapen. Han var tre år gammal då, utan föräldrar och skulle ha fått svälta ihjäl i det egna landet. Nu var han dock uppfostrad i rättsinne och ärlighet och hade alltid skickat sig väl. Marit Eriksdotter och han hade vuxit upp tillsammans, de hade alltid älskat varandra, och det rimmade sig illa, att en man med lycka och rikedom i vänto skulle sätta allt detta på spel genom att stjäla en ring.

Men å andra sidan så hade man generalen att tänka på, generalen, som man hade hört sagor om, alltsedan man var liten som så, generalen, som man kände så väl som sin egen far, generalen, som var stor och stark och trovärdig, generalen, som var död och hade blivit bestulen på det käraste han ägde.

Generalen hade vetat, att Ingilbert Bårdsson hade ringen med sig vid flykten, ty annars hade Ingilbert fått gå sin väg i ro och hade inte blivit dödad. Generalen måste också ha reda på att Olsbykarlarna hade tagit ringen, eljest skulle de inte ha mött ryttmästarn på sin väg, de skulle inte ha blivit fängslade, de skulle inte ha kvarhållits i häkte.

Det var mycket svårt att finna ut det rätta i en sådan sak, men generalen litade man på mer än på kung Karl själv, och vid de flesta av rättegångarna, som fördes i de små stugorna, blev domen fällande.

Säkert väckte det mycken förvåning, att den verkliga häradsrätten, som höll ting i tingshuset i Broby backar, efter att på det strängaste ha rannsakat de anklagade, men varken kunnat överbevisa dem eller förmå dem till bekännelse, såg sig nödsakad att frikänna de för mord och rån anklagade männen.

De blevo dock inte frigivna, ty häradsrättens dom skulle granskas av hovrätten, och hovrätten ansåg, att Olsbykarlarna voro skyldiga och borde hängas.

Men inte heller denna dom gick i verkställighet, ty hovrättens dom skulle först stadfästas av konungen.

Men då kungsdomen hade fallit och blivit kungjord, då avstod kyrkofolket för en gångs skull godvilligt från att äta sin middagsmat, till dess att de hade fått berätta dess innehåll för de hemmavarande.

Ty domens innehåll var i korta ord detta, att som det tycktes vara fullt klart, att en av de anklagade hade mördat och stulit, men ingen av dem ville erkänna sig skyldig, skulle Guds dom avgöra mellan dem. De skulle vid nästa ting i domarens, nämndens och menighetens närvaro kasta tärning med varandra. Den, som fick lägsta kastet, skulle anses skyldig och för sin missgärning mista livet genom hängning, men de övriga två skulle utan vidare skada frigivas för att återgå till sitt dagliga liv.

Det var en vis dom, en rättvis dom. Alla människor här nere i Värmland voro nöjda med den. Var det inte vackert av den gamle kungen, att han inte utgav sig för att se klarare än någon annan i denna dunkla sak, utan vädjade till den Allvetande? Nu äntligen kunde man vara säker på att få se sanningen träda i dagen.

Dessutom var det något alldeles eget med denna rättegången. Den fördes inte av människa mot människa, utan det var en död, som var part i målet, en död, som begärde att få igen sin tillhörighet. I andra fall kunde man tveka att vädja till tärningarna, men inte i detta. Den döde generalen visste nog vem det var, som förhöll honom hans egendom. Det var det, som var det bästa med kungsdomen, att den gav den gamle generalen tillfälle att fria och fälla.

Man kunde nästan tro, att kung Fredrik hade velat lämna avgörandet åt generalen. Han hade kanske känt honom i den gamla krigstiden och visste, att han var en man att lita på. Det kunde hända, att just detta var meningen. Det var inte lätt att säga.

Hur som helst, så nog ville alla vara med på tinget den dagen, då gudsdomen skulle avgivas. Var och en, som inte var för gammal att gå eller för liten att krypa, den gav sig i väg. Maken till märkvärdig händelse hade inte ägt rum på mångfaldiga år. Man kunde inte nöja sig med att så småningom och av andra få höra hur allt hade avlupit. Nej, här måste man vara med själv.

Visst lågo gårdarna glest, och visst var det vanligt annars, att man kunde resa hela mil utan att möta en människa, men när alla i häradet kommo tillstädes på en plats, så blevo de nästan häpna över hur många de voro. De stodo tätt packade i många led utanför tingshuset. Det såg ut, som när en bisvärm hänger svart och tung framför en bikupa en sommardag. De voro lika svärmande bin också i det hänseendet, att de inte voro i sitt vanliga lynne. De voro inte tysta och högtidliga, såsom de brukade vara vid kyrkan, och inte heller muntra och godmodiga såsom på marknader, utan de voro vildsinta och retliga, de voro besatta av hat och hämndlystnad.

Kan någon undra på det? De hade fått i sig skräcken för missdådare med modersmjölken. De hade blivit vyssjade till sömns med vaggvisor om kringströvande fredlösa. De betraktade alla tjuvar och mördare som otyg, som bortbytingar, de höllo dem inte längre för människor. De hade inte alls någon tanke på att de behövde visa barmhärtighet mot sådana.

De visste, att en dylik förskräcklig varelse skulle få sin dom denna dag, och de voro glada över det. »Nu kommer gudilov en sådan där blodtörstig satan bort ur livet», tänkte de. »Nu kan den åtminstone inte mer få något tillfälle att skada oss.»

Gudsdomen skulle inte äga rum inne i tingssalen, utan, som väl var, skulle den försiggå ute i det fria.