De berättade sagor, de gissade gåtor, de gnedo fiolsträngar, de ristade in slingor och rosor i verktyg och åkreden. De lekte lekar och sjöngo visor, de löste in panter och påminde sig gamla ordstäv. Och under tiden töade iskylan ur lemmarna, knarrigheten ur sinnet. De levde upp och hade roligt. Eldbrasan och leken vid eldbrasan gåvo dem åter lusten att leva det fattiga och besvärliga livet.

Vad som framför allt hörde hemma vid eldbrasan, det var väl dock berättelsen om alla slags bragder och äventyr. Det var sådant, som roade både gammal och ung, och det var sådant, som det aldrig tog ände på. Ty bragder och äventyr det har det då, Gud vare lov, alltid funnits tillräckligt av i denna världen.

Men aldrig har det funnits så gott om dem som på kung Karls tid. Han var en hjälte bland hjältar, och det fanns en rikedom av historier att berätta om honom och hans män. De förgingos inte med honom själv och hans välde, de levde kvar efter hans död, de voro hans bästa kvarlåtenskap.

Ingen var det så kärt att berätta om som om kungen själv, men näst honom så tyckte man om att tala om generalen på Hedeby, som man hade sett och talat vid och kunde beskriva från huvud till fot.

Generalen hade varit så stark, att han kunde böja järn, som andra böjde hyvelspån. Han hade fått veta, att i Smedsby nere i Svartsjö, bodde en smed, som gjorde de bästa hästskor i trakten. Generalen red ner till honom och bad Mickel i Smedsby, att han skulle sko hans häst. När nu smeden kom ut ur smedjan med en färdig sko, undrade generalen om han kunde få se på den. Skon var både stark och välgjord, men generalen skrattade till, då han såg den. »Skall det här kallas järn?» sade han, och därmed böjde han upp hästskon och bröt den itu. Smeden blev förskräckt, han trodde, att han hade gjort ett dåligt arbete. »Det måtte väl ha varit en bräcka i järnet», sade han och skyndade in efter en annan sko. Men det gick med den som med den förra, bara med den skillnaden, att den här klämdes ihop som en sax, tills den brast, den också. Men då började Mickel ana oråd. »Antingen är du väl kung Karl själv, eller också är du Starke-Bengt från Hedeby», sade han till generalen. »Det var inte så illa gissat, du Mickel», sade generalen, och sedan gav han Mickel full betalning både för fyra nya hästskor och för de båda, som han hade brutit sönder för honom.

Många fler berättelser fanns det om generalen, och de berättades och berättades, och det fanns inte en människa i hela häradet, som inte hade reda på honom och hyste vördnad och beundran för honom. Och hans ring hade man också reda på och visste, att den hade fått följa honom i graven, men att människors girighet hade varit så stor, att den hade blivit stulen från honom.

Så att man kan förstå, att om någonting skulle vara i stånd att få folk intresserade och nyfikna och upprörda, så var det detta, att ringen hade blivit återfunnen och förlorad igen, och att Ingilbert hade hittats död i skogen, och att Olsbykarlarna nu misstänktes för att ha tillägnat sig ringen och sutto häktade. När kyrkfolket kom hemvandrande fram på söndagseftermiddagen, kunde man knappt tåla sig så mycket, att de fingo ta av sig kyrkkläderna och äta en bit mat, innan de måste berätta om allt, som hade vittnats, och allt, som hade bekänts, och vad man trodde att de anklagade skulle bli dömda till.

Det talades inte om något annat. Varje kväll hölls det ting vid spiselbrasan både i stora och små stugor, både hos torpare och storfolk.

Det var en gruvsam och underlig sak och svår att komma till rätta med. Det var inte lätt att fälla en avgörande dom, ty det var svårt, ja, nästan omöjligt att tro, att Ivarssönerna och deras fosterson skulle ha slagit ihjäl en man för att komma åt en ring, den må nu ha varit hur dyrbar som helst.

Det var för det första Erik Ivarsson. Han var en rik man med stora ägor och många hus. Om han hade något fel, så var det detta, att han var stormodig och alltför mån om sin heder. Men just därför var det svårt att få in i huvudet, att någon klenod i världen kunde förmå honom att begå en vanhederlig handling.

Än mindre kunde man misstänka hans bror Ivar. Han var fattig visserligen, men han bodde hos brodern och fick hos honom allt, vad han kunde önska sig. Han var så godhjärtad, att han hade givit bort allt det, som hade varit hans. Hur skulle det kunna falla en sådan man in att mörda och råna?

Vad Paul Eliasson beträffar, så visste man om honom, att han stod högt i gunst hos Ivarssönerna och skulle gifta sig med Marit Eriksdotter, som var faderns enda arvinge.