»Det är bara en sak, som jag ligger och undrar över.»

»Ja, så har du sagt flera gånger förut i dag», sade hustrun, »men nu tycker jag, att du skall tala om för mig vad det är, som du undrar på. Du har nog inte farligare saker i huvudet, än att du kan tala om dem för mig.»

När Bård hörde hustrun säga detta, inbillade han sig, att han skulle få sova, om han lydde henne.

»Jag ligger bara och undrar om generalens grav har blivit igenmurad», sade han, »eller om den skall stå öppen hela natten.»

Hustrun skrattade. »Det har jag också tänkt på», sade hon, »och det tror jag att varenda människa, som var vid kyrkan i dag, också gjorde. Men inte skall du väl låta en sådan sak ta sömnen ifrån dig.»

Bård blev glad, att hustrun tog saken så lätt. Han kände sig lugnare och trodde, att han nu skulle få sova.

Men knappt hade han lagt sig till rätta igen, förrän oron kom tillbaka. Från alla håll, från alla stugor såg han skuggor komma smygande, alla gingo ut i samma avsikt, alla riktade sina steg mot kyrkogården med den öppna graven.

Han försökte att ligga stilla, för att hustrun skulle få sova, men huvudet värkte, och kroppen svettades. Han var tvungen att oupphörligen vrida och vända sig.

Hustrun förlorade tålamodet, och hon framkastade halvt på skämt:

»Käre man, jag tycker sannerligen, att det vore bättre, att du ginge ner till kyrkogården och såge efter hur det står till med graven, än att du skall ligga och kasta dig från sida till sida och inte få en blund i ögonen.»

Hon hade knappast talat ut, förrän mannen for ur sängen och började att dra kläderna på sig. Han tyckte, att hustrun hade alldeles rätt. Det var inte mer än en halvtimmes väg från Olsbyn till Bro kyrka. Om en timme kunde han vara tillbaka, och sedan skulle han få sova hela natten.

Men knappast var han utom dörren, förrän hustrun kom att tänka på att det var ohyggligt för mannen att bege sig till kyrkogården mol ensam, och hon sprang hastigt upp och kastade på sig kläderna, hon också.

Hon hann upp mannen i backen nedanför Olsbyn. Bård skrattade till, då han hörde henne komma.

»Kommer du för att se efter, att jag inte stjäl generalens ring?» sade han.

»Kära hjärtandes!» sade hustrun. »Det vet jag väl, att du inte har något sådant i tankarna. Jag gick bara ut för att hjälpa dig, ifall du skulle möta gravson eller helhästen.»

De gingo på med rask fart. Natten var kommen, och allt var svart mörker utom en liten smal ljusrand på västerhimlen, men de kände vägen så väl. De samtalade och voro vid gott mod. De gingo ju bara ner till kyrkogården för att se om graven stod öppen, så att Bård skulle slippa att ligga och fundera över den saken.

»Jag tycker, att det är rent otroligt, att de där borta på Hedeby skulle vara så oförvägna, att de inte har murat igen om ringen», sade Bård.

»Ja, det får vi snart klarhet i», sade hustrun. »Jag undrar om det inte är kyrkogårdsmuren, som vi har här bredvid oss.»

Mannen stannade. Han förvånade sig över att hustrun lät så glad i rösten. Det kunde väl inte vara möjligt, att hon hade någon annan mening med den här vandringen, än han hade.

»Innan vi går in på kyrkogården», sade Bård, »så borde vi väl komma överens om vad vi skall göra, ifall graven står öppen.»

»Antingen den står stängd eller öppen, så vet jag inte, att vi har något annat att göra än att gå hem och lägga oss.»

»Nej, det förstås. Det har du så rätt i», sade Bård och satte sig i gång igen.

»Det är inte att vänta, att kyrkogårdsporten skall stå öppen så här dags», sade han strax efteråt.

»Det är det nog inte», sade hustrun. »Vi får allt krångla oss över muren, om vi skall hälsa på hos generalen och se hur han har det.»

Mannen blev förvånad återigen. Han hörde ett lätt rassel av nerramlande småstenar, och såg strax efteråt hustruns gestalt avteckna sig mot den ljusa randen i väster. Hon var redan uppe på muren, och det var ju inte något konststycke, eftersom den inte var mer än ett par fot hög, men det var märkvärdigt, att hon var så ivrig, att hon hade stigit upp före honom. »Se här! Tag min hand, så skall jag hjälpa dig upp», sade hon.

Strax därpå hade de muren bakom sig och gingo nu tysta och försiktiga fram mellan alla de små gravkullarna.

En gång snavade Bård över en kulle och höll på att falla. Han tyckte, att det kändes, som om någon skulle ha satt krokben för honom. Han blev så rädd, att han skalv, och han sade helt högt, för att alla de döda skulle förstå hur välsinnad han var:

»Här skulle jag inte vilja gå, om jag vore ute i orätt ärende.»

»Nej, säg det!» sade hustrun. »Det har du så rätt i. Men vet du, att där borta har vi allt graven.»

Han skymtade de uppvräkta gravhällarna mot den dunkla natthimlen.

Strax efteråt voro de framme vid graven, och de funno den öppen. Hålet i gravvalvet var inte igenmurat.

»Det här tycker jag är bra vårdslöst», sade mannen. »Det är ju enkom gjort för att utsätta alla dem, som vet vad det är för en skatt, som göms här nere, för den värsta frestelse.»

»De litar nog på att ingen törs göra något mot en död», sade hustrun.

»Det är ju inte för roligt att ge sig ner i en sådan här gravkammare heller», sade mannen, »Att hoppa ner i den vore väl inte så svårt, men sedan bleve man visst sittande där som en räv i en rävgrop.»

»Jag såg, att de hade satt ner en liten stege i graven i förmiddags», sade hustrun, »men den åtminstone måtte väl vara borttagen.»

»Jag skall minsann se efter», sade mannen och famlade sig fram till gravhålet.