»Nej, tänk du!» brast han ut. »Det här går då över alla gränser. Stegen står kvar här.»

»Nog är det bra försumligt», instämde hustrun. »Men vet du jag tycker, att det inte gör så mycket, att stegen står där. För han, som bor här nere i djupet, kan nog försvara vad som är hans.»

»Om jag bara vore säker på den saken!» sade mannen. »Kanske att jag åtminstone borde flytta bort stegen.»

»Jag tycker inte, att vi skall röra något här vid graven», sade hustrun. »Det är bäst, att dödgrävarn i morgon finner graven precis sådan, som han lämnade den.»

De stodo och stirrade ner i det svarta hålet, obeslutsamma och rådlösa. De borde ju ha gått hem nu, men det var något hemligt, något, som ingen av dem vågade uttala, som höll dem kvar.

»Ja, nog kunde jag låta stegen stå», sade Bård till sist, »om jag bara vore viss om att generalen har makt att hålla tjuvarna borta.»

»Du kan ju gå ner i graven, så får du se vad makt han har», sade hustrun.

Det var, som om Bård endast hade väntat på de orden från hustrun. Han var i samma nu framme vid stegen och nere i gravhålet.

Men knappt stod han på stengolvet i gravkammaren, förrän han hörde ett knakande på stegen och märkte, att hustrun följde efter honom.

»Jaså, du kommer efter hit också», sade han.

»Jag tordes inte låta dig vara ensam här nere med den döde.»

»Å, jag tror just inte, att han är så farlig», sade mannen. »Jag känner inte någon kall hand, som vill krama livet ur mig.»

»Ja, se, han vill väl inte göra oss någonting», sade hustrun. »Han vet ju, att vi inte tänker på att stjäla ringen. Men en annan sak vore det förstås, om vi för ro skull började skruva upp kistlocket.»

Genast famlade sig mannen fram till generalens kista och började känna längs med locket. Han fann reda på en skruv, som hade ett litet kors i toppen.

»Allting här är liksom tillrättalagt för en tjuv», sade han, i det han började vrida upp likkistskruvarna både försiktigt och behändigt.

»Känner du ingenting?» frågade hustrun. »Märker du inte, att det rör sig under kistlocket?»

»Här är så stilla som i en grav», sade mannen.

»Han tror nog inte, att vi ämnar ta ifrån honom det, som han sätter mest värde på», sade hustrun. »En annan sak vore det, om vi lyftade av kistlocket.»

»Ja, men det får du allt hjälpa mig med», sade mannen.

De välvde upp locket, och nu fanns det ingen möjlighet mer att hålla tillbaka längtan efter skatten. De lossade ringen från den vissnade handen, lade ner locket, och utan ett ord vidare smögo de sig upp ur graven. De togo varandra vid handen, när de gingo tillbaka över kyrkogården, och inte förrän de hade klättrat över den låga gråstensmuren och kommit ner på vägen, vågade de säga något.

»Nu börjar jag tro», sade hustrun, »att han ville ha det så. Han har begripit, att det inte är rätt av en död man att behålla en sådan dyrgrip, och därför gav han den till oss godvilligt.»

Mannen till att storskratta.

»Jo, du är god, du», sade han. »Nej, inte kan du få mig att tro, att han lät oss ta den godvilligt, men han hade väl inte makt att hindra oss.»

»Vet du», sade hustrun, »att i natt har du varit bra duktig. Det är inte många, som skulle ha vågat sig ner i graven till generalen.»

»Jag känner det inte, som om jag skulle ha gjort något orätt», sade mannen. »Från en levande har jag aldrig tagit så mycket som en daler, men vad skulle det göra att ta ifrån en död det, som han inte behöver?»

De kände sig stolta och nöjda, där de gingo. De undrade på att ingen mer än de hade kommit på den här tanken. Bård sade, att han skulle fara till Norge och sälja ringen, så snart som det var någon möjlighet. De trodde, att de skulle få så mycket pengar för den, att de aldrig mer skulle behöva känna någon oro för den varan.

»Men», sade hustrun och tvärstannade, »vad är det jag ser? Börjar det redan på att dagas? Det ser så ljust ut i öster.»

»Nej, inte kan det redan vara solen, som kommer», sade bonden. »Det måtte vara eldsvåda. Det är, som om det skulle vara åt Olsbyhållet. Måtte det inte...»

Han avbröts av ett högt skrik från hustrun.

»Det är hos oss det brinner», skrek hon. »Det är Mellomstuga, som brinner. Generalen har satt eld på den.» — — —

På måndagsmorgonen kom dödgrävarn i stor hast skyndande till Hedeby, som ju ligger alldeles i närheten av kyrkan, för att anmäla, att både han och murarn, som skulle mura igen graven, hade tyckt sig märka, att locket hade legat snett på generalens kista och att de sköldar och stjärnor, som prydde den, hade blivit rubbade.

Undersökning anställdes ögonblickligen. Man märkte genast, att stor oordning rådde i gravkammaren och att kistans skruvar voro lossade.