Sedan den tiden hade varken han själv eller hans barn visat sig vid kyrkan. Man hade många gånger talat om detta i prostgården och undrat om de ännu funnos kvar i socknen.

»Om jag känner din far rätt, så har han inte begått värre brott, än att han kan anförtro dem till komministern», sade prosten och såg på Bård Bårdssons dotter med ett välvilligt leende.

Hon var en fjortonårs tös, men stor och stark för sin ålder. Ansiktet var brett, och dragen voro grova. Hon såg en smula enfaldig ut, hon som fadern, men barnslig oskuld och uppriktighet lyste upp ansiktet.

»Vördig prosten är väl inte rädd för Starke-Bengt, så att det är därför han inte törs komma till oss?» frågade hon.

»Vad är det du säger, barn?» genmälde prosten. »Vad är det för en Starke-Bengt, som du talar om?»

»Å, det är ju han, som ställer om, att det går så motigt för oss.»

»Jaså», sade prosten, »jaså, det är en, som heter Starke-Bengt.»

»Vet inte vördig prosten, att det var han, som brände upp Mellomstuga?»

»Nej, det har jag aldrig förr hört talas om», sade prosten.

Men i detsamma reste han sig ur sin stol och började plocka fram handboken och en liten nattvardskalk av trä, som han brukade föra med sig i sockenbud.

»Det var han, som jagade mor min i sjön», fortsatte tösen.

»Det var det allra värsta, du», sade prosten. »Lever han än, den där Starke- Bengt? Har du sett honom?»

»Nej, inte har jag sett honom», sade barnet, »men visst lever han. Det var för hans skull, som vi fick lov att flytta bort i skog och villande fjäll. Där har vi fått vara bra i fred för honom ända till i förra veckan, då far högg sig i foten.»

»Och det menar du var Starke-Bengts fel?» frågade prosten med sin lugnaste röst, men han öppnade dörren i detsamma och ropade åt sin dräng, att han skulle sadla hästen.

»Far sa, att Starke-Bengt hade förgjort yxan, annars skulle han aldrig ha huggit sig. Det var inte något farligt sår heller, men i dag såg far, att det hade kommit kallbrand i foten. Han sa, att nu måste han dö, för Starke-Bengt hade gjort slut på honom, och han skickade mig hit till prostgården och bad, att prosten skulle komma själv, så snart han någonsin kunde.»

»Jag skall också komma», sade prosten. Han hade, medan flickan språkade, satt på sig både ridkappa och hatt. »Men jag kan aldrig förstå, du», sade han, »varför den där Starke-Bengt skall vara så svår emot din far. Bård måtte väl en gång ha gjort honom något för när?»

»Ja, far nekar inte till det heller», sade barnet. »Men han har aldrig sagt vad det är, varken till mig eller bror min. Men jag tror, att det är detta, som han nu vill tala om för vördig prosten.»

»Ja, om det är så», sade prosten, »då kan vi inte komma till honom fort nog.» Han hade nu dragit på sig ridhandskarna och gick med flickan ut ur rummet för att sätta sig till häst.

Under hela ritten bort till fäbodplatsen sade prosten knappast ett ord. Han satt bara och funderade på detta märkvärdiga, som barnet hade berättat. Han för sin del hade bara råkat en man, som folk brukade kalla Starke-Bengt. Men det kunde ju också vara möjligt, att flickan inte hade talat om denne, utan om en helt annan person.

När han red in på sätern, kom en ung karl emot honom. Det var Bård Bårdssons son, Ingilbert. Han var några år äldre än systern, storvuxen som hon och lik henne till anletsdragen, men han hade mera djupliggande ögon och såg inte så frimodig och godsinnad ut som hon.

»Detta var en lång resa för prosten», sade han, medan han hjälpte honom av hästen.

»Å ja», sade den gamle mannen, »men det gick fortare, än jag trodde.»

»Det skulle väl ha varit jag, som hade hämtat prosten», sade Ingilbert, »men jag har varit ute på en fisketur ända sedan i går kväll. Jag visste inte, förrän jag kom hem nu nyss, att far hade fått brand i foten och att prosten var efterskickad.»

»Märta har varit så god som en karl», sade prosten. »Allt har gått bra. Men hur står det nu till med Bård?»

»Han är nog ganska dålig, men han är redig. Han blev glad, då jag sa honom, att prosten syntes i skogsbrynet.»

Prosten gick nu in till Bård, och syskonen satte sig på ett par breda hällar utanför stugan och väntade. De kände sig högtidligt stämda och talade om fadern, som nu skulle dö. De sade, att han alltid hade varit god emot dem. Men han hade aldrig varit lycklig sedan den dagen, då Mellomstuga brann, så att det var väl bäst, att han fick gå bort ur livet.

Rätt som det var, kom systern att säga, att fadern måtte ha haft något, som tyngde på hans samvete.

»Han!» sade brodern. »Vad skulle han ha att bära på? Jag har aldrig sett, att han har lyftat sin hand varken mot djur eller människa.»

»Men det var ändå någonting, som han skulle tala om för prosten och bara för honom.»

»Sa han det?» frågade Ingilbert. »Sa han, att det var något, som han ville tala om för prosten, innan han dog? Jag trodde, att han ville ha hit honom, bara för att han skulle få nattvarden.»

»När han skickade i väg mig i dag, sa han, att jag skulle be prosten komma. Prosten var den enda människa i världen, som han kunde förtro sin stora och tunga synd.»

Ingilbert satt och funderade ett ögonblick.