»Det där låter bra konstigt», sade han. »Jag undrar om det inte kan vara något, som han har gått och inbillat sig här i ensamheten. Det är väl så med detta som med allt det där, som han brukar berätta om Starke-Bengt. Jag tror inte, att det är annat än inbillningar, det heller.»

»Det var just om Starke-Bengt, som han ville tala med prosten», sade flickan.

»Då kan du slå dig i backen på att det är lögn alltsammans», sade Ingilbert.

Han reste sig i detsamma och gick fram till en liten lucka i fäbodens vägg, som stod öppen, för att litet luft och ljus skulle tränga in i den fönsterlösa bostaden. Den sjukes säng stod så nära, att allt, vad han sade, kunde höras ut till Ingilbert, och sonen lyssnade till faderns ord utan att göra sig minsta samvetskval. Kanske hade han inte en gång hört, att det var orätt att lyssna till en bikt. I alla fall var han viss om att fadern inte hade några farliga hemligheter att röja.

När han hade stått bredvid luckan en stund, kom han åter fram till systern.

»Vad var det jag sa?» började han. »Far håller på att berätta för prosten, att det var mor och han, som stal kungaringen från gamle general Löwensköld.»

»Å, Gud sig förbarme!» utbrast systern. »Skall vi inte tala om för prosten, att det är lögn, att det bara är sådant, som han diktar på sig?»

»Vi kan inte göra någonting nu», sade Ingilbert. »Nu får han väl säga vad han vill. Vi får tala med prosten efteråt.»

Han smög återigen fram till luckan för att lyssna. Det dröjde inte länge, förrän han på nytt kom fram till systern.

»Nu säger han, att samma natt, som han och mor hade varit nere i graven och tagit ringen, brann Mellomstuga. Han säger, att han tror, att det var generalen, som brände upp stugan för honom.»

»Det hörs ju, att det bara är påhitt», sade systern. »Till oss har han ju sagt hundra gånger så visst som en, att det var Starke-Bengt, som satte eld på Mellomstuga.»

Ingilbert var tillbaka på sin post under luckan, innan hon hade talat ut. Han stod där och lyddes en lång stund, och när han på nytt kom fram till systern, var han nästan grå i ansiktet.

»Han säger, att det var generalen, som sände över honom alla hans olyckor för att tvinga honom att lämna tillbaka ringen. Han säger, att mor blev rädd och ville, att de skulle gå till ryttmästarn på Hedeby och ge honom ringen, och far skulle mer än gärna ha lytt henne, men han tordes inte, därför att han trodde de skulle bli hängda båda två, om de bekände, att de hade stulit från en död. Men då kunde inte mor härda ut längre, utan hon gick och dränkte sig.»

Nu blev också systern grå i ansiktet av förfäran.

»Men», sade hon, »far har alltid sagt, att det var ...»

»Ja visst. Han förklarade just nu för prosten, att han inte hade vågat tala med någon människa om vem det var, som drog alla olyckorna över honom. Bara till oss barn, som ingenting förstod, hade han sagt, att det var en, som hette Starke-Bengt, som förföljde honom. Han sa, att bondfolket alltid brukade kalla generalen för Starke-Bengt.»

Märta Bårdsdotter sjönk alldeles ihop, där hon satt.

»Men då är det ju sanning», viskade hon så lågt, som om detta skulle vara hennes sista andetag.

Hon såg sig omkring åt alla håll. Sätern stod vid stranden av en skogstjärn, och runt om denna reste sig mörka, skogklädda bergåsar. Det fanns ingen människoboning inom synhåll, det fanns ingen, som hon kunde fly till. Här rådde den stora, hjälplösa ensamheten.

Och i dunklet under träden tyckte hon att den döde stod på lur för att sända ut olyckor över dem.

Hon var ett sådant barn, att hon inte riktigt kunde fatta skammen och vanäran, som föräldrarna hade åsamkat sig, men vad hon förstod, det var, att en gengångare, en oförsonlig, allsmäktig varelse från de dödas land, förföljde dem alla. Hon väntade, att hon när som helst kunde få se honom, och hon blev så rädd, att hon hackade tänder.

Hon tänkte på att fadern nu i sju år hade gått med samma skräck i själen. Hon var fjorton år nu, och hon visste, att hon bara var sju, då Mellomstuga brann. Fadern hade vetat hela tiden, att den döde var ute på jakt efter honom. Det var gott för honom, att han fick dö.

Ingilbert hade återigen varit borta och lyssnat och kom nu tillbaka till henne.

»Du tror det väl ändå inte, Ingilbert?» sade hon som ett sista försök att komma undan skräcken.

Men då såg hon, att Ingilberts händer skakade, och att ögonen stirrade i skräck. Han var likaså rädd, han, som hon.

»Vad skall jag tro?» viskade Ingilbert. »Far säger, att han flera gånger har försökt att resa till Norge för att sälja ringen, men han kunde aldrig komma åstad. Ena gången blev han sjuk, en annan gång bröt hästen av sig benet, just som han skulle resa från gården.»

»Vad säger prosten?» frågade flickan.

»Han frågade far varför han hade behållit ringen under alla dessa år, då det var förbundet med så stor fara att äga den.