Löwensköldska ringen Read Online

Han gick åter in i stugan och blev återigen utvisad.

— — —

När allt var över, blev det Ingilbert, som skulle visa prosten vägen tillbaka genom skogen. Till en början gick allt bra, men om en stund skulle de färdas över en spångad myr. Prosten kunde inte påminna sig, att han hade farit över någon sådan på bortvägen, och undrade om Ingilbert förde honom vilse, men denne svarade, att det skulle vara en stor genväg, om de kunde fara över den myren.

Prosten såg skarpt på Ingilbert. Han hade tyckt sig märka, att han liksom fadern var besatt av guldtörsten. Ingilbert hade ju gång på gång kommit in i stugan liksom för att förhindra fadern att ge bort ringen.

»Det är en smal och farlig väg, du Ingilbert», sade han. »Jag är rädd, att hästen slinter på de hala stockarna.»

»Jag skall leda hästen, så behöver inte vördig prosten vara rädd», sade Ingilbert, och i detsamma grep han fatt i hästens tygel.

När de voro mitt ute på myren med intet annat än lös gungfly åt alla håll, började han emellertid driva hästen baklänges. Det såg ut, som om han ville tvinga den ner från den smala spången.

Hästen stegrade sig, och prosten, som hade svårt för att hålla sig kvar i sadeln, ropade åt ledsvennen att för Guds skull släppa tygeln.

Men Ingilbert tycktes ingenting höra, och prosten såg hur han med mörkt ansikte och sammanbitna tänder kämpade med hästen för att driva den ner i kärret. Det var vissa döden, som väntade både djuret och ryttaren.

Då stack prosten handen i fickan och drog fram en liten pung av getskinn. Den slängde han rätt i ansiktet på Ingilbert.

Denne släppte tygeln för att infånga pungen, och hästen blev fri. Den for skrämd åstad framåt stigen. Ingilbert blev stående och gjorde intet försök att följa efter.

V.

Efter en sådan medfart kan man just inte undra på att prosten blev litet yr i huvudet och att det dröjde ända till kvällsdags, innan han kunde leta sig ner till bygden. Inte heller var det märkvärdigt, att han inte kom ut ur skogen på Olsbyvägen, som var bäst och genast, utan hade tagit av för långt åt söder, så att han kom fram strax ovanför Hedeby.

Medan han red omkring inne i skogsdjupet, hade han tänkt på att det första han borde göra, sedan han väl hade kommit hem, det vore att sända bud efter länsmannen för att be honom gå upp i skogen och ta tillbaka ringen från Ingilbert. Men när han nu kom att rida förbi Hedeby, höll han en liten överläggning med sig själv, om han inte borde vika in där och tala om för ryttmästar Löwensköld vem det var, som hade dristat sig att gå ner i graven och stjäla bort kungaringen.

Man tycker ju, att han inte skalle ha behövt fundera länge på en så naturlig sak, men prosten tvekade, därför att han visste, att det inte hade rått något riktigt gott förhållande mellan ryttmästarn och hans far. Ryttmästarn var en fridens man lika mycket, som fadern hade varit stridens. Han hade skyndat sig att ta avsked ur krigstjänsten, så snart som vi hade fått fred med ryssen, och sedan hade han ägnat alla sina krafter åt att hjälpa upp välståndet i landet, som hade blivit alldeles nedbrutet under krigsåren. Han var emot envälde och krigsära, ja, han brukade tala illa om självaste Karl XII liksom om mycket annat, som gubben satte högt. Till yttermera visso hade sonen varit en ivrig deltagare i riksdagskriget, men alltid som anhängare av fredspartiet. Ja, han och fadern hade haft tillräckligt att tvista om.

När generalens ring hade blivit stulen för sju år sedan, hade prosten och många med honom funnit, att ryttmästarn inte ansträngde sig tillräckligt för att få den tillbaka. Och allt detta gjorde, att han nu tänkte för sig själv: »Det tjänar ingenting till, att jag gör mig besväret att stiga av hästen här på Hedeby. Ryttmästarn frågar inte efter om det är fadern eller Ingilbert, som bär kungaringen på sitt finger. Det är bättre, att jag genast talar om stölden för länsman Carelius.»

Men just som prosten sålunda överlade med sig själv, såg han, att grinden, som stängde infarten till Hedeby, svängde upp helt sakta och blev stående vidöppen.

Det såg rätt märkvärdigt ut, men det finns ju många grindar, som svänga upp av sig själva på det där sättet, om de inte äro ordentligt stängda, och prosten funderade inte vidare över saken. Han tog det emellertid som ett tecken, att han borde rida in på Hedeby.

Ryttmästarn tog väl emot honom, nästan bättre, än han plägade.

»Det var hederligt av bror att titta in», sade han. »Jag har just längtat efter att få träffa bror och har flera gånger i dag ämnat gå till prostgården och tala vid bror om ett ganska säreget förhållande.»

»Bror Löwensköld hade då fått vandra förgäves», sade prosten. »Redan tidigt på förmiddagen reste jag i sockenbud bort till Olsbysätern och är just nu återkommen. Det har varit en äventyrlig dag för mig, gamle man.»

»Detsamma kan jag säga, fastän jag knappast har rest mig ur min stol. Jag kan försäkra min bror, att fastän jag snart är en femtiårs man och har varit med om varjehanda såväl under de hårda krigsåren som sedermera, har intet så förunderligt hänt mig som det jag i dag har upplevat.»

»Då så är», sade prosten, »vill jag lämna ordet åt bror Löwensköld. Även jag har en särdeles historia att berätta för min ärade bror. Dock vill jag inte påstå, att den är det märkvärdigaste av allt, som mig vederfarits.»

»Nå ja», sade ryttmästarn, »det kan också hända, att bror inte finner något underligt alls i min historia. Det var just därom, som jag ville fråga. — Min bror har väl hört talas om Gathenhielm?»

»Om den hisklige sjörövaren och vettlöse kaparen, som av kung Karl blev utnämnd till amiral? Vem har inte hört talas om honom?»

»I middags», fortfor ryttmästarn, »kom vi under måltiden att tala om den gamla krigstiden.