Men far svarade, att han hade trott, att ryttmästarn skulle låta hänga honom, om han hade bekänt sin gärning. Han hade inte något att välja på, utan var tvungen att behålla den. Men nu visste han, att han skulle dö, och nu ville han lämna ringen till prosten, för att den skulle bli nerlagd i graven till generalen och vi barn komma lös ur förbannelsen och kunna flytta ner till bygden.»

»Jag är glad, att prosten är här», sade flickan. »Jag vet inte vad jag skall ta mig till, då han är rest. Jag är så rädd. Jag tycker, att generalen står där borta under granarna. Tänk, att han har gått här var dag och vaktat på oss! Och far har kanske sett honom.»

»Jag tror nog, att far har sett honom», sade Ingilbert.

Han gick åter fram till stugan för att lyssna. När han kom tillbaka, hade han fått ett annat uttryck i ögonen.

»Jag har sett ringen», sade han. »Far gav den till prosten. Den sken som en eldslåga. Den var röd och gul. Den lyste. Prosten såg på den och sade, att han kände igen, att det var generalens ring. Gå fram till luckan, så får du se den!»

»Hellre vill jag ta en huggorm i min hand, än jag vill se på den ringen», sade flickan. »Du kan väl aldrig tycka, att den var vacker att se på.»

Ingilbert såg bort. »Jag vet ju, att den har förstört oss», sade han, »men jag tyckte ändå om den.»

Just som han sade detta, ljöd prostens röst stark och hög ut till de båda syskonen. Allt hittills hade han låtit den sjuke tala. Nu var det hans tur.

Det var klart, att prosten inte kunde gå med på allt detta vilda tal om förföljelse av en död. Han försökte visa bonden, att det var Guds straff, som hade drabbat honom, därför att han hade begått en så hisklig gärning som att stjäla från ett lik. Prosten ville inte alls medge, att generalen hade haft makt att ställa till eldsvådor eller skicka sjukdomar på människor och boskap. Nej, olyckorna, som hade drabbat Bård, voro ett Guds sätt att tvinga honom till ånger och till att återställa det stulna, ännu medan han levde, så att hans synd måtte kunna bli honom förlåten och han få njuta en salig hädanfärd.

Den gamle Bård Bårdsson låg stilla och hörde på prostens tal utan någon invändning. Men det torde inte ha övertygat honom. Han hade upplevat alltför mycket förskräckligt för att kunna tro, att allt detta kom från Gud.

Men de unga, som sutto och darrade av spökrädsla och gengångarskräck, de levde upp.

»Hör du?» sade Ingilbert och grep systern hårt om armen. »Hör du, att prosten säger, att det inte var generalen?»

»Ja», sade systern. Hon satt med händerna knäppta och sög in varje ord, som prosten talade, djupt i själen.

Ingilbert reste sig. Han drog häftigt till sig andan och rätade ut kroppen. Han var befriad från sin fruktan. Han såg ut som en annan människa. Helt hastigt gick han bort till kojans dörr och steg in.

»Vad är det?» frågade prosten.

»Jag vill tala ett par ord med far.»

»Gå din väg! Nu är det jag, som talar med din far», sade prosten strängt.

Han vände sig åter till Bård Bårdsson, talande ömsom myndigt, ömsom milt och förbarmande.

Ingilbert hade satt sig ner på stenhällen med händerna för ansiktet. Men en stor oro hade bemäktigat sig honom.