Bakom huset fanns en annan liten jordlapp med ett par potatisland, och ovanom dem, tätt under branta berget, låg en stuga, som inte var mycket större än hytten på »Uddeholm». I den stugan bodde deras värdinna, kaptenskan Strömberg.

De hade kommit underfund med att under vintrarna bodde kaptenskan själv i det större huset, men om somrarna hyrde hon ut detta till badgäster och flyttade in i den lilla kabyssen. Där satt hon från morgon till kväll med stora, blommande neriumträd omkring sig och alla bord och hyllor betäckta med märkvärdiga saker från främmande land, som kapten Strömberg hade fört med sig hem.

När fru Lagerlöf och mamsell Lovisa gingo på kafferep till sina vänner och löjtnant Lagerlöf var ute och dörjade makrill och Anna hade gått till sockerbagardöttrarna och Johan till krabborna, tog Back-Kajsa sin lilla flicka på armen och vandrade upp till fru Strömberg i den lilla kabyssen.

Hon var deras synnerligen goda vän. Det var lika lugnt att sitta hos henne under neriumträden som hos farmor i hörnsoffan på Mårbacka. Fru Strömberg kunde inte tala om sagor, men hon hade många märkvärdiga ting att visa dem. Stora snäckor, som voro fulla av ljud och susade, då man förde dem till örat, porslinsgubbar med långa hårpiskor och långa mustascher, som skulle vara ifrån Kina, och två ofantliga skal, av vilka det ena hade varit hölje för en kokosnöt och det andra för ett strutsägg.

Back-Kajsa och fru Strömberg talade oftast om allvarliga och gudliga ting, som barnet inte förstod, men ibland kommo de in på enklare områden. Fru Strömberg berättade om sin man och hans resor. De fingo veta, att han hade ett stort, vackert fartyg, som hette Jakob, och att han just nu gjorde en tur ner till S:t Ybes i Portugal för att hämta hem salt.

Back-Kajsa undrade hur fru Strömberg någonsin kunde ha ro i sin själ, då hon visste, att hennes man drev omkring på det förskräckliga havet. Men fru Strömberg svarade, att nog fanns det En, som skyddade hennes man. Hon var inte mer ängslig för honom, då han var ombord på sitt skepp, än då han gick hemma på gatorna i Strömstad.

Strax därpå vände sig den snälla fru Strömberg till den lilla flickan och sade, att hon hoppades, att hennes man snart skulle komma hem, för det fanns något på Jakob, som hon nog skulle tycka om att se. Där fanns en paradisfågel.

Barnet blev genast ofantligt intresserat. »Vad är det?» frågade hon.

»Det är en fågel från paradiset,» svarade fru Strömberg.

»Nog har Selma hört sin farmor tala om paradiset,» sade Back-Kajsa.

Ja visst, nu mindes hon. Farmor hade berättat henne om paradiset, och hon hade tänkt sig, att det såg ut där som i det lilla roskvarteret utanför västra gaveln på Mårbacka. På samma gång hade hon klart för sig, att paradiset hade något att göra med Gud, och hur det nu bar sig, fick hon den uppfattningen, att den, som skyddade fru Strömbergs man, så att hon var likaså lugn för honom, då han befann sig ombord på Jakob, som då han gick hemma i Strömstad, det var just paradisfågeln.

Hon ville verkligen bra gärna råka den där fågeln. Den skulle kanske kunna hjälpa henne. Alla människor tyckte ju, att det var så synd om hennes pappa och mamma, därför att hon inte blev frisk. En så dyr resa, som de hade kostat på sig för hennes skull!

Hon skulle bra gärna ha velat fråga Back- Kajsa eller fru Strömberg om de trodde, att paradisfågeln ville göra något för henne, men hon var för blyg. Hon trodde, att de skulle skratta åt henne.

Men hon glömde inte det där samtalet. Var dag önskade hon, att Jakob måtte komma, så att paradisfågeln skulle kunna flyga i land.

Bara några dagar efteråt fick hon höra, att Jakob verkligen var kommen.

Det var en stor glädje, men hon talade inte med någon om det. Det var för henne något mycket högtidligt med hela saken. Hon mindes hur allvarsam farmor hade varit, då hon hade talat om Adam och Eva. Hon ville inte säga till Johan och Anna, att ombord på Jakob fanns en fågel från paradiset och att hon ämnade be honom bota hennes ben. Nej, inte en gång till Back-Kajsa.

Det var märkvärdigt, att inte fågeln visade sig. Var gång hon kom in till fru Strömberg, väntade hon, att han skulle sitta och sjunga i neriumträden, men han syntes inte till.

Hon frågade Back-Kajsa efter den, men Back- Kajsa trodde, att den var kvar ombord på Jakob.

»Men Selma får snart se’n,» sade hon. »Löjtnanten har sagt, att i morron ska vi allesammans gå ombord på Jakob.»

Back-Kajsa hade verkligen rätt. Kapten Strömberg hade knappt varit hemma en dag, förrän han och löjtnant Lagerlöf blevo riktiga hjärtevänner. Löjtnanten hade varit ute på Jakob flera gånger, och han tyckte mycket om sig där. Nu skulle hela familjen dit för att se hur trevligt där var.

När de gingo hemifrån, var det visst ingen av dem, som riktigt hade tänkt sig in i vad det ville säga att gå ombord på Jakob. Den lilla sjuka flickan åtminstone trodde, att den skulle ligga invid kajen på samma sätt som de stora ångbåtarna.

Men det gjorde den visst inte. Den låg långt ute i sjön, och de måste sätta sig i en båt och ro ut till den.