Och märkvärdigt var det att se, att ju närmare de kommo, desto mer växte Jakob i höjd. Den låg där snart hög som ett berg, och det såg alldeles omöjligt ut, att de, som sutto i den lilla roddbåten, skulle kunna klättra upp på den.

Faster Lovisa förklarade också ganska riktigt, att om det var till den där höga båten, som de ämnade sig, då kunde hon inte komma med ombord.

»Vänta bara lite, Lovisa!» sade löjtnanten. »Du ska få se, att det går bättre, än du tror.»

Men mamsell Lagerlöf förklarade, att lika gärna kunde hon försöka klättra uppför flaggstången på Laholmen. Hon tyckte, att det vore bäst, att de vände om med detsamma.

Både fru Lagerlöf och Back-Kajsa gåvo henne rätt och röstade för att de skulle vända om hem.

Men löjtnant Lagerlöf var envis och höll i med sitt. De skulle nog komma ombord, det var ingen fara för den saken. Detta var kanske enda gången i livet de kunde få se hur det såg ut på ett handelsfartyg, och det tillfället borde de inte försumma.

»Ja, om vi kommer ombord, så kommer vi aldrig ner igen,» sade faster Lovisa.

Mittunder färden mötte de en båt, fullastad med säckar.

»Ser du den där båten?» sade löjtnant Lagerlöf till sin syster. »Vet du vad som finns i de där säckarna?»

»Nej, kära Gustav, hur skulle jag veta det?» sade mamsell Lagerlöf.

»Jo, du, det är saltsäckar ifrån Jakob,» upplyste hennes bror. »De har varken armar eller ben, men när de har kunnat komma ner ifrån fartyget, så måtte väl du kunna göra det.»

»Ja, du skulle en gång klä dig i krinolin och långa kjolar, så bleve du nog så lagom morsk,» sade mamsell Lovisa.

Så där gnabbades de under hela utfärden. Den lilla flickan, som så gärna ville råka paradisfågeln, önskade av hela sitt hjärta, att hennes far skulle kunna förmå faster Lovisa och de andra att gå ombord, men hon tyckte som de, att det såg omöjligt ut.

De lade i alla fall till under en svängande fallrepstrappa, och ett par av Jakobs matroser hoppade ner i båten för att hjälpa till med uppstigandet. Den första, som de fingo tag i, var den lilla sjuka. En av dem hyvade upp henne till kamraten, som bar henne uppför stegen, eller vad det skulle kallas, och satte ner henne på Jakobs däck. Där lämnade han henne för att hjälpa de andra gästerna, och hon blev stående ensam.

Hon blev förskräckt, därför att hon endast hade en smal rand av däcket att stå på. Framför henne öppnade sig ett stort, gapande hål, och djupt nere fanns något snövitt, som höll på att lastas i säckar.

Hon blev rätt länge stående ensam. Det måtte nog ha rests motstånd nere i båten mot ombordstigandet. Ingen syntes till, och när hon hade hunnit sansa sig litet, började hon naturligtvis se sig om efter paradisfågeln.

Hon tittade efter den uppe i tackel och tåg. Hon hade fått för sig, att den skulle vara minst så stor som en kalkon, så att det borde inte vara svårt att få ögonen på den.

Men när ingen fågel syntes, vände hon sig till kapten Strömbergs kajutpojke, som stod i närheten, och frågade var paradisfågeln fanns.

»Kom med, så ska du få se honom,» sade han. Han räckte henne handen, för att hon inte skulle falla ner i lastrummet. Sedan gick han baklänges före henne utför kajuttrappan, och hon följde honom.

Nere i kajutan var det mycket fint. Det blänkte av mahogny både på möbler och väggar, och där fanns verkligen paradisfågeln.

Den var ändå underbarare, än hon hade tänkt sig. Den var inte levande, men stod där ändå mittpå ett bord, hel och fin med alla sina fjädrar.

Hon klättrade upp på en stol och från den upp på bordet. Och där satte hon sig bredvid paradisfågeln och beskådade dess skönhet. Kajutvakten stod bredvid och visade henne de långa, ljusa, hängande fjädrarna. Sedan anmärkte han: »Se, det syns, att han är från paradiset. Han har inga fötter.»

Det passade mycket väl in i hennes föreställningar om paradiset, att man inte behövde gå där, utan kunde reda sig endast med ett par vingar, och hon betraktade fågeln med stor andakt. Hon knäppte sina händer, liksom när hon skulle läsa sina böner om kvällarna. Hon undrade mycket om kajutpojken visste, att det var fågeln, som skyddade kapten Strömberg, men hon tordes inte fråga.

Hon kunde ha suttit där hela dagen i sin stora förundran, men hon stördes av höga rop från däck. Det lät alldeles, som om man skulle skrika Selma, Selma.

Strax därpå kommo de ner i kajutan fort och ivrigt: löjtnant Lagerlöf och Back-Kajsa, fru Lagerlöf och mamsell Lovisa, kapten Strömberg, Johan och Anna. De voro så många, att hela kajutan blev full av dem.

»Hur har du kommit hit?» frågade de och sågo alldeles förfärligt häpna och förundrade ut.

Med detsamma kom hon själv att tänka på att hon hade gått på däcket, gått utför trappan, gått in i kajutan och att ingen hade burit henne.

»Kom nu ner på golvet,» sade de, »så får vi se om du kan gå.»

Hon kröp från bordet till stolen och från stolen till golvet, och när hon kom ner på golvet, så kunde hon både stå och gå.

Vad de blevo glada och lyckliga! Nu var ju avsikten med resan uppfylld, det dyra företaget hade inte varit förgäves. Det lilla barnet skulle inte bli en hjälplös, olycklig krympling, utan en riktig människa.

De stora stodo med tårar i ögonen och talade om att det var de präktiga baden i Strömstad, som hade åstadkommit förbättringen. De prisade luften och havet och hela staden och voro så lyckliga över att de hade kommit dit.

Den lilla flickan hade sina tankar för sig.