Inte en gång prästdöttrarna, menade hon, hade varit annat än nöjda och belåtna.

PASTOR WENNERVIK.

Gammelfrua hade också talat om för hushållerskan, att det var de tre prästerna Morell, Lyselius och Wennervik, som egentligen hade byggt upp Mårbacka.

Före deras tid, sade hon, var det bara en bondgård, och fastän den var stor och förmögen, såg det ut där som på andra bondställen. Om där fanns lagård för tio kor och stall för två hästar, så var det allt, vad man kunde vänta. Boningshuset rymde nog bara en storstuga, där allt husfolket levde och vistades både dag och natt, samt ett litet, svart kök, som kallades för kåve. Det fanns nog många hus på gården utom dessa: stolpbod och badstuga, kölna och smedja, rågloge och flera lador, men de voro små allesammans och kunde inte annat vara, därför att gården var mycket mindre på den tiden. Det var bara den allra närmaste omgivningen, som var uppodlad.

Gammelfrua brukade säga, att det inte var lätt att förstå hur de tre prästerna hade burit sig åt för att resa stall för tio hästar och lagård för trettio kor förutom alla de stora lador och magasin och bodar och skjul, som de hade tyckt sig behöva. Brygghuset och brygghuskammarn, som användes till gårdskontor, voro också från deras tid och likaså mjölkkammarn och vävkammarn och rättarerummet.

Allra sist — det var ända framme på 1790 talet — hade gammelfruas far, pastor Wennervik, rest ett nytt boningshus. Detta hade tagits till i blygsammare mått än allt det andra. Han hade nöjt sig med ett envåningshus med kök och fyra rum på nedre botten samt två gavelrum. Men både kök och rum voro ljusa och rymliga och så väl avpassade, att trevnaden tog emot en med öppna armar redan i förstugan.

Det var också pastor Wennervik, som hade anlagt den stora köksträdgården med kryddsängar och fruktträd norr om boningshuset och det lilla roskvarteret utanför västra gaveln. Han skulle ha varit son till en trädgårdsmästare och varit ganska kunnig i trädgårdsodling. Många små rosenbuskar och ympade äppleträd, som ännu funnos vid bondgårdarna i Ämtervik, hade han varit med om att plantera.

Han hade i sin ungdom varit informator på en stor herrgård, och gammelfrua hade sagt, att det var på det stället, som han hade lärt att tycka om staket och grindar. På Mårbacka hade han satt upp ett prydligt, vitt staket med vackra grindar runtomkring köksträdgården och ett annat kring roskvarteret. När man från vägen ville köra neråt allén, måste man först öppna en ståtlig grind. Hela bakgården, som man sedan måste fram över, var omgiven av husrader och staket samt hade grindar på flera ställen, och på samma sätt var det med själva gårdsplanen.

De små barnen tyckte om att höra talas om pastor Wennervik. De hade i ett väggskåp i gårdskontoret funnit böcker på grekiska och latin, som buro hans namnteckning, och även dikter av Bellman och Leopold, som voro avskrivna av hans hand. De visste, att klaveret och gitarren hade kommit till gården i hans tid, och de hade gjort sig en mycket vacker bild av honom. Det var inte bara den gamla hushållerskan, som hade talat om honom, utan också deras far och deras fastrar. Han hade varit en älskvärd och fin man, som alltid ville gå fint klädd, och han tyckte inte bara om blommor och äpplen, också fåglar måtte han ha älskat, för det var han, som hade satt upp det åttkantiga duvslaget, som stod på den gröna planen utanför köksfönstret. De kunde förstå, att han hade velat ställa och ordna och göra Mårbacka vackert. Prästerna, som hade bott där före hans dagar, hade nog mest levat på bondevis, men han hade rubbat på den stora enkelheten, fört in litet herrskapsseder och gjort livet rikare och lättare.

Det fanns på Mårbacka ett stort gammalt oljefärgsporträtt ifrån pastor Wennerviks tid. Det föreställde hans ungdoms älskade, en rik och förnäm fröken från Västergötland. Han hade varit hennes bröders informator, och som han hade varit mera vacker och intagande än någon man, som den unga fröken dittills hade råkat, hade hon fattat tycke för honom, och han hade naturligtvis älskat henne tillbaka. De båda unga brukade gömma sig undan i slottsparkens bersåer för att tala om sin kärlek och lova varandra evig trohet. Men en dag blevo de upptäckta, och den unga informatorn blev avskedad.

Allt, vad han ägde kvar från den första ungdomsdrömmen, var den älskades porträtt, och det var egentligen inte mycket att ha. Den unga fröken hade inte haft någon skicklig konterfejare att tillgå. Hon satt på tavlan med ett så stelt och uttryckslöst ansikte under det pudrade håret, att man likaså väl kunde tro sig skåda en vacker mask som ett människoansikte.

Men nog var det en ädel form på huvud och ansikte, och för den, som själv hade sett hur ögonen kunde stråla och läpparna le, var porträttet väl vackert nog. Pastor Wennervik kände kanske gammal ungdomsglöd fylla sinnet, då han vände blickarna till det.

Kanske var det från det porträttet, som den kraft strömmade ut, som verkade, att den obemärkta lantprästen omgav sitt hem med blommor och fåglar, och kom honom att försköna livet med musik och gamla visor.

GÅSKARLEN.

Det var bara en sak, som de små barnen hade emot pastor Wennervik, och det var, att han på gamla dagar hade gift sig med jungfru Raklitz, den gamla hushållsmänniskan, som hade rest från herrgård till herrgård och blivit plågad och jäktad av hårda matmödrar, tills hon inte kunde motstå lusten att plåga och jäkta i sin ordning.

Om nu pastor Wennervik nödvändigt skulle gifta om sig, så borde han väl i alla fall ha tänkt på att skydda sin söta dotter mot styvmodern. Att hon skulle få befalla över henne efter sitt eget behag och straffa henne och slå henne och pålägga henne orimligt mycket arbete, det kunde de små barnen rakt inte finna sig i.

De tyckte obeskrivligt mycket om den där bocken, som en gång drack sig full av drank och som stötte omkull både fru Raklitz själv och hennes brännvinskrus.

Och likaså togo de parti för marknadsfolket, som stal ifrån henne frukten på Ombergsheds marknad och som ropade åt henne, att prästen på Mårbacka var en så snäll man, att han nog inte ville ta betalt av fattigt folk för sina äpplen.

Och de voro förtjusta i mästertjuven, som öppnade dörrn till hennes matbod, fastän hon hade låtit sätta in ett nytt lås, som var så stort och tungt, att det kunde ha passat för ett fängelse.

Och de voro nästan gråtfärdiga för den stora gåskarlens skull.

I fru Raklitz tid hade en vacker dag i april månad hela gåsflocken på Mårbacka varit utsläppt på lagårdsbacken. Rätt som det var, hade vildgässen kommit farande högt uppe i luften och ropat och skrikit, såsom de bruka. Tamgässen hade svarat och flaxat med vingarna, men så göra de alla vårar, och ingen hade tänkt på att man borde stänga in dem.

Den ena vildgässflocken följde den andra, och tamgässen blevo allt mer och mer oroliga.