Och innan man visste ordet om, sköt en stor gåskarl upp i luften och förenade sig med de vilda.

På Mårbacka väntade de, att han snart skulle vända tillbaka, men nej, det gjorde han inte. Han var och förblev borta. Och när han inte visade sig under det första dygnet, trodde de, att de aldrig mer skulle få se honom. Han hade nog fallit byte för räv eller örn, sade de, om det inte rentav hade gått så, att han hade störtat till marken med sprängda lungor. Det var ju inte tänkbart, att en tamgås skulle kunna följa med de vilda ända upp till höga norden.

Inte hörde de av honom på hela sommarn, men så blev det höst igen, och den ena vildgässplogen efter den andra kom dragande genom luften. De ropade och skreko, som de bruka göra, och tamgässen, som gingo på lagårdsbacken, lyfte på vingarna och svarade dem.

Fru Raklitz såg, att tamgässen voro oroliga, och nu ville hon vara visare än förra gången. Hon befallde sin styvdotter, Lisa Maja, att hon skulle springa ner till lagården och stänga in gässen.

Lisa Maja gjorde, som hon var ombedd, men hon hade inte förr kommit in på lagårdsbacken, än hon hörde ett starkt sus i luften alldeles uppöver sig. Och innan hon hade hunnit tänka sig om, slog en stor flock gäss ner på marken mitt framför henne. En präktig, vit gåskarl gick i spetsen för flocken, efter honom kommo en stor, grå vildgås och nio spräckliga ungar. Prästdottern tordes knappast röra sig för att inte skrämma dem. Hon drog bara helt sakta upp lagårdsdörrn och gömde sig bakom den.

Gåskarlen gick rätt fram emot lagården, och familjen följde honom. Hela skaran försvann, och Lisa Maja smög sakta efter för att se vart de ämnade sig. Jo, den vita gåskarlen gick raka vägen till gåskätten och kallade och lockade, tills alla de, som voro i följe med honom, kommo med in. Sedan visade han dem vägen fram till mathon, som stod fylld med havre och vatten, och började äta.

»Se, detta ar vad jag är van vid. Så här har jag haft det i all min dar. Ingen oro för födan, bara att gå fram till en fylld matho,» tycktes han vilja säga till de sina.

Men Lisa Maja Wennervik smög efter, och inte förr voro de alla inne i gåskätten, än hon stängde till dörrn om dem. Sedan skyndade hon in till fru Raklitz.

»Vill söta mor komma och se! Gåskarln, som flög bort i våras, har kommit tillbaka med en vildgås och nie ungar.»

Men det ångrade hon väl sedan i hela sitt liv, att hon hade stängt in gåskarlen och talat om, att han var återkommen. För fru Raklitz gick utan ett ord och sökte reda på den lilla kniven, som begagnades vid gåsslakt, och innan kvällen voro både den präktiga vita gåskarlen och den gråa gåshonan och alla de vackra ungarna döda och plockade.

»Söta mor gav allt vår gåskarl en dålig lön för att han kom tillbaka till oss med så många vackra gäss,» sade Lisa Maja. Mer vågade hon inte säga.

»Det är så mycket, att alla gäss här på gården vet hur det går dem, om de reser sig mot mig och vill flyga sin väg,» sade fru Raklitz med ett litet elakt leende kring den stränga munnen.

LEMLARNA.

Fru Raklitz hade varit svår mot Lisa Maja, medan hennes far levde, men då han dog, år 1801, och hon ensam blev den styrande, blev hon naturligtvis ännu mycket mer hård och fordrande. Styvdottern var helt i hennes våld, utan stöd eller skydd på något håll. Hon var bara sjutton år och för ung att reda sig med den, som var gammal och klok. En bror hade hon visserligen, men han låg i Uppsala året om och studerade, så att av honom hade hon ingen hjälp att vänta.

Styvmodern och hon voro också snart i full fejd. Fru Raklitz önskade, att hon skulle följa det gamla bruket och gifta sig med komministern, som hade blivit tillsatt efter hennes far. Men det ville inte Lisa Maja gå in på. Hon motstod all övertalning både av styvmodern och av sockenfolket, som tyckte, att den gamla ordningen var så förträfflig. Prästdottern hade sina egna, märkvärdiga tankar. Hon ville inte gifta sig med en man, bara därför att han var präst i Ämtervik. Han borde också vara sådan, att hon kunde tycka om honom.

Den nya komministern ville med all gevalt driva saken igenom, och han hade ställt sig in hos styvmodern, så att hon försökte hjälpa honom både med lock och med pock. Men prästdottern fortsatte att säga nej, och då hade fru Raklitz kommit på den tanken, att hon skulle fara till Öjervik, till lagman Sandelin, som var Lisa Majas förmyndare, och tala med honom.

Ja, det gjorde hon också, och det var klart, att hon fick medhåll både av lagmannen och lagmanskan. De kände väl till fru Raklitz.