Om nätterna lät det för barnens öron, som om någon skulle ha släpat stora, tunga stockar över deras huvuden. Men när de blevo rädda för bullret, hade den förra barnpigan skrattat åt dem och sagt, att det var ingenting att vara rädd för, det var bara kattugglan. Men Back-Kajsa, som kom ur skogen, var rädd för alla djur. De voro för henne som onda andar, och när hon om nätterna väcktes av kattugglan, tog hon fram psalmboken och började läsa. Hon kunde visst inte lugna de små barnen, utan hon skrämde upp dem, så att den stackars kattugglan växte till ett stort vidundersdjur med tigerhuvud och örnavingar. Och det kan inte beskrivas hur de skälvde ända in i hjärteroten vid tanken på att en sådan ohygglighet bodde uppöver dem. Tänk, om den hade rivit hål på taket med sina väldiga klor och kommit ner till dem!

Det skall aldrig sägas, att Back-Kajsa försummade barnen eller slog dem. Var det likt något, det? Den förra barnpigan hade visst inte varit så noga med att hålla dem hela och rena, men hon hade varit så förfärligt snäll mot dem.

Vad barnen på den tiden räknade som sin största skatt, det var tre små trästolar. De hade fått dem till skänks av den präktiga gamla snickarn i Askersby. De visste inte om de skulle vara en ersättning för att han hade misslyckats med sängarna, men de trodde det nästan. Stolarna voro inte misslyckade, de voro starka och lätta. De kunde användas till bord och till släde, barnen kunde rida runtom rummet på dem, de kunde stiga upp på dem och hoppa till golvet, de kunde lägga dem ner och låta dem föreställa lagård och stall, ja, det fanns ingenting, som de inte kunde brukas till.

Men varför barnen satte ett så oerhört värde på stolarna, förstod man först, då man vände dem upp och ner. Då såg man, att på undersidan av varje stol var ett av barnen avmålat. På den ena såg man Johan, en blåklädd pojke med en ofantlig piska i handen, på den nästa fann man Anna, en liten söt flicka, som var klädd i röd klänning och gul schäferhatt och luktade på en blombukett, och på den tredje syntes Selma, som var en liten tulta i blå klänning och randigt förkläde och ingenting hade i handen och ingenting på huvudet.

Dessa bilder voro ditmålade för att utmärka vem stolarna tillhörde, och barnen betraktade dem fördenskull som sin egendom på ett helt annat sätt än kläder och annat, som de hade fått av föräldrarna. Kläderna, de vandrade från den ena till den andra, det sågo de ständiga prov på, och deras fina leksaker, de låstes in eller ställdes upp på hörnhyllorna i förmaket, men stolarna, som voro märkta med deras bilder, kunde ingen tänka på att beröva dem.

Därför var det förskräckligt illa gjort av Back- Kajsa, när hon ibland lade upp alla tre stolarna på den höga björkbyrån, så att barnen inte kunde komma åt dem. Låt så vara, att hon nyss hade skurat och att det blev fula märken i det våta golvet, då de släpade sina små stolar över det, men den förra barnpigan skulle aldrig ha haft hjärta att ta stolarna ifrån dem ens för ett ögonblick.

Fru Lagerlöf såg nog, att barnpigan inte förstod sig på hennes små barn. De voro rädda för henne, och de trivdes inte med henne. Men Back-Kajsa var stadd för ett år, och förrän den tiden var utgången, kunde hon inte gärna låta henne flytta. Hon hoppades, att det skulle bli bättre, när det blev sommar, då barnen lekte ute i det fria hela dagarna och inte hade så mycket att göra med barnpigan.

En förmiddag alldeles i början av sommarn hände det emellertid, att den yngsta lilla flickan hade blivit lämnad ensam i barnkammarn. Hon satt yrvaken i sin utdragssäng, undrade var alla människor kunde vara och kände sig på samma gång besynnerligt ruskig och omornad.

Då hon hade hunnit sansa sig litet, kom hon ihåg, att förut på förmiddagen hade hon och de andra barnen fått följa med löjtnant Lagerlöf till Ås brunn för att bada. Efter hemkomsten hade Back-Kajsa lagt dem alla tre påklädda i var sin säng, för att de skulle få sova en stund före middagen.

Men sängarna, där Anna och Johan hade legat, stodo nu tomma, så att hon kunde förstå, att de hade stigit upp och gått sin väg.

De voro kanske redan nere i trädgården och lekte. Hon kände sig allt en smula missnöjd med att de hade gått ifrån henne och lämnat henne ensam kvar i barnkammarn. Men det var ingenting att göra vid den saken. Hon fick lov att krångla sig ner ur sängen och följa efter dem.

Hon var tre och ett halvt år, och hon kunde mycket väl både öppna dörrn och gå utför vindstrappan. Men att vandra över vinden alldeles ensam, det var det värsta vågstycket, och hon lyddes efter om ändå inte någon skulle komma och hämta henne.

Nej, det hördes inga steg i trappan, hon fick nog våga färden på egen hand. Men när hon nu ville resa sig ur sängen, så kunde hon inte.

Hon försökte gång på gång, men hon bara sjönk tillbaka. Hennes ben voro, som om de alls inte tillhörde henne. Hon hade ingen makt över dem.

Den lilla flickan blev utom sig av förfäran. Den känsla av vanmakt, som hon erfor, då kroppen inte ville lyda henne, den var så hemsk, att hon kunde minnas den långt, långt efteråt, ja, genom hela sitt liv.

Hon började naturligtvis gråta. Hon var förtvivlad och över sig given, och ingen stor människa fanns till hands, som kunde hjälpa och trösta henne.

Hon var nog inte länge ensam.