Dörren öppnades, och i den stod Back-Kajsa. »Ska inte Selma komma ner å äta middag?» sade hon. »Di stora har ...»

Längre kom hon inte. Den lilla flickan tänkte inte alls på att det var den sträva barnpigan, som stod i dörröppningen. I sin stora förtvivlan såg hon bara, att en vuxen människa, som kunde hjälpa henne, hade kommit, och hon sträckte ut armarna emot henne.

»Kom å ta mej, Back-Kajsa,» ropade hon, »kom å ta mej!»

När Back-Kajsa kom fram till sängen, slog hon armarna om hennes hals och klängde sig intill henne så, som ett barn aldrig förr hade gjort. Det for en liten darrning genom Back- Kajsa. Hon kunde inte göra rösten riktigt stadig, då hon frågade: »Va ä dä mä Selma? Ä ho sjuk?» — »Jag kan inte gå, Back-Kajsa,» sade barnet.

Då lyfte de starka armarna upp henne så lätt, som om hon hade varit en liten kattunge, och på en gång visste den stränga allvarsmänniskan hur hon skulle tala till ett barn.

»Inte ska Selma gråta för dä,» sade hon. »Jag ska bära’na.»

Och därmed var det, som om hela sorgen skulle vara släckt för den lilla. Hon kände sig varken rädd eller olycklig mera. Vad gjorde det, att hon inte kunde gå själv, när Back-Kajsa ville bära henne? Ingen behövde säga henne det. Hon förstod ändå, att den, som hade en så stark och präktig vän som Back-Kajsa, den gick det ingen nöd på.

STORFRÄMMANDET.

Johan och Anna, de voro alldeles över sig givna för den fasliga uppståndelse, som vållades av Selmas sjukdom.

Man kan förstå det. Johan var redan sju år och höll på att lära sig läsa av herr Tyberg. Han var ju pojke, och han räknades nästan som äldsta barnet; visserligen hade han en äldre bror, men han var aldrig hemma, utan vistades jämt i Filipstad hos morföräldrarna. Och nu var det med ens så, att ingen hade någon tanke på honom, utan bara på den minsta tösen.

Och vad Anna beträffar, så var hon fem år, och hon kunde redan både sy och virka, och hon var täck att se på och var äldsta dottern och mammas hjärtebarn. Men vad var det för glädje med allt det där, sedan Selma hade hittat på att bli sjuk?

Se, alla vuxna, de blevo så förfärligt rörda, när de fingo se ett barn, som inte kunde gå. »Hur ska den stackarn komma genom livet?» sade de. »Inte får hon se något av världen, utan det blir att sitta stilla på en och samma fläck. Inte blir hon gift, och inte kan hon försörja sig. Hon får det allt bra svårt.» Och de visade sig alla mycket ömma och medlidsamma mot den sjuka flickan, och det hade Johan och Anna ingenting emot. Men de behövde ju inte alldeles glömma, att det fanns andra barn.

Den, som var värre än någon annan, det var Back-Kajsa. Hon bar Selma på sin rygg, och hon jollrade med henne och talade om för henne, att hon var en riktig Guds ängel. Fast både far och mor och farmor och faster voro inte mycket bättre. Hade inte den där präktiga snickarn i Askersby fått göra en liten vagn åt henne, som Back-Kajsa drog henne i? Och fick någonsin Johan eller Anna låna den där vagnen för att köra sand i den? Nej, den skulle Selma ha, de fingo inte smutsa ner den.

Både Johan och Anna visste, att förut, när Selma kunde gå, så var det inte alls något märkvärdigt med henne, men nu kunde det inte komma några främmande till huset, utan att hon skulle bäras in, för att de skulle se och vända på henne. Och kom det en bondhustru in i köket, strax var Back-Kajsa där och visade Selma för henne. Mest förargligt var det, att Back-Kajsa jämt skulle tala om hur snäll och märkvärdig hon var. Aldrig grät hon, och aldrig var hon vid dåligt humör, fastän hon inte kunde röra sig. Johan och Anna undrade just varför hon inte skulle vara snäll. Så, som hon hade det! Buren och uppassad och bortskämd dagen i ända.

Ja, Johan och Anna kommo överens om att Back-Kajsa var bra svår. Hon kunde inte tåla, att fru Lagerlöf sydde Anna en klänning, som var vackrare än den, som Selma fick, och om det hände, att någon sade om Johan, att han var artig och snäll, så kunde hon aldrig låta bli att anmärka, att det skulle vara en skam, om inte den vore snäll, som kunde gå och röra sig, som han ville.

Att gamla doktor Hedberg i Sunne blev efterskickad gång på gång för Selmas skull, det var ju inte mer än riktigt, det tyckte både Johan och Anna. Inte heller kunde de klandra, att Högmans- Inga, som alltsomoftast brukade komma till gården för att läsa över grisar och kor, också blev rådfrågad.