Men Svarten, den var ju en sådan häst, som hade mer förstånd än en människa, och i stället för att hoppa över gärdet företog den sig att i starkaste fart sätta av på hemvägen. Den unga flickan hade väl inte mycken makt över sin gångare, där hon satt högt uppe i stolsadeln, och hon märkte snart, att den här gången var det inte lönt att försöka tvinga den till lydnad. Svarten visste vad den ville. Den visste nog också vad det var för en häst, som hon ville frälsa ur vattnet.

Och när Lisa Maja kom upp på nästa kulle i granskogsmörkret, förstod också hon vem det var, som hon hade sett.

Den silvergrå hingsten med oskodda hovar och släpande man, den hade hon många, många gånger hört omtalas. Det kunde inte vara någon annan än själva Näcken.

Då hon kom hem och talade om sitt äventyr, voro alla på Mårbacka ense med henne om att det var Näcken, som hon hade sett, och ingen annan och att det nog torde vara bäst, att hon och alla på hennes gård togo sig väl i akt, för säkert skulle någon av dem nu snart komma att drunkna.

Men vid Mårbacka finns ingen sjö, och den gamla sjöbottnen väster om gården var numera så uttorkad, att där inte fanns spår vare sig av kärr eller dymark. Till och med älven, som fordomdags hade varit bred och farlig, hade nu förminskats och var om sommarn inte att räkna för mer än en vanlig bäck.

Emellertid hände det i augusti, då nätterna hade blivit mörka och dimmorna kretsade över älven och ängarna, att en gammal man från Mårbacka kom gående väster ifrån mot hemmet. Och vad han kunde ha mött eller sett nere i dimman, det visste ingen, men hem kom han inte den natten, och nästa dag fann man honom drunknad i den lilla älven, som var så grund, att vattnet knappast stod över honom. Han var gammal och fnoskig, och det blev kanske inte stor sorg över honom, men nog förstod man nu riktigt säkert, att det verkligen var Näcken, som Lisa Maja hade sett. Och om hon den kvällen hade följt efter honom ner till Fryken, då skulle han nog ha dragit ner henne utan all barmhärtighet i sitt blånande djup.

REGEMENTSSKRIVARN.

Det måtte inte ha varit så helt med fru Raklitz omvändelse, för den gamla hushållerskan kunde aldrig tillräckligt inpränta hos de små barnen vilken lycka det hade varit för mamsell Lisa Maja att bli gift med en så utmärkt man som regementsskrivar Daniel Lagerlöf. Inte var han förmögen, men klok och god och hederlig. I honom fick hon just det stöd hon behövde för att reda sig med livet.

Präst var han ju inte, men hans far och farfar och farfars far och farfars farfar hade varit präster och samt och synnerligen varit gifta med prästdöttrar, så att han kunde räkna släkt med alla gamla prästfamiljer i Värmland. Någon prediko- eller talegåva hade han dock inte fått i arv av förfäderna, men lusten att styra och ordna för en hel församling, den hade han i blodet, och Ämterviksborna, som först hade tyckt illa om honom, därför att han hade gift sig med prästdottern och rubbat den gamla ordningen, kommo snart i vana med att låta honom råda i alla socknens angelägenheter.

De små barnen blevo bra förvånade, när hushållerskan talade på det sättet. De hade hört historier om sin farfar, som voro i svang ute bland folket. Han skulle ha varit en stor fiolspelare, och åtminstone i ungdomen hade han varit så mjältsjuk, att han inte stod ut med livet i hemmet, utan måste gå sina egna vägar.

Men detta förnekade den gamla hushållerskan alldeles. Inte hade det varit något fel på regementsskrivarn, var det likt något, det? Hon kunde inte begripa vem som hade inbillat barnen något sådant. Nej, hela saken var den, att han jämt brukade vara ute på resor, men det var alltid sådana resor, som han var tvungen att göra för sina ämbetens skull. Eftersom han var regementsskrivare, måste han ju fara runt hela Värmland en gång om året för att ta upp krigsskatten. Och det var inte nog med att han var regementsskrivare, han var också förvaltare på Kymsbergs bruk långt uppe vid norska gränsen, och dit måste han resa, rätt som det var. Och så, för det tredje och sista, hade han ju haft sådant gott namn om sig, att han jämt och samt hade blivit anlitad som förmyndare och boutredningsman. Mest besvär hade han haft med förmynderskapet för lagmanskan Sandelin på Öjervik, som hade ärvt sju bruk efter brukspatron Antonsson. Han fick ligga i månadtal vid de många bruken väster om Fryken för att reda ut allt det trasslet.

Men så snart som han kunde komma ifrån, skyndade han sig hem till Mårbacka, och kom han då oförmärkt en morgon, hände det nog, att han letade fram sin fiol, ställde sig utanför sängkammarfönstret och väckte upp hustrun med sitt spel.

Så mycket som detta kunde ju vara sant, men att han rymde hemifrån och var borta långa tider, utan att någon visste var han befann sig, det var bara sådant, som folk hittade på, därför att de märkte, att det jämt var matmodern, som styrde och ställde på Mårbacka.

De små barnen blevo allt mycket ledsna att höra, att deras farfar skulle ha varit en sådan allvarsam och nykter förståndsmänniska. I alla fall kunde de ju inte annat än tro på den gamla hushållerskan.

Men så var det en kväll, då föräldrarna voro borta på kalas. Innepigan, som skulle sitta uppe och vänta på dem, hade övertalat Barn-Maja, den nya barnpigan, som hade kommit efter Back- Kajsa, att hon skulle hålla henne sällskap under vakandet.

De gjorde upp en brasa i kakelugnen i barnkammarn, drogo fram barnens små röda stolar och sutto där och småviskade, för att de inte skulle väcka de små flickorna, som lågo och sovo borta i sina sängar.

Rätt som det var, tog det i dörrlåset, och den gamla hushållerskan kom in. Hon hade undrat vart innepigan hade tagit vägen och gått och letat efter henne över hela huset.

Nu kom hon in och satte sig framför brasan, hon också. Hon kunde i alla fall inte sova, förrän hon visste, att herrskapet var ordentligt hemkomna.

När de nu sutto så förtroligt samman framför brasan, togo de två pigorna tillfället i akt att fråga den gamla hushållerskan till råds i en viktig sak.

»Vi säjer, Lina å jag, att vi borde koka drömgröt,» sade Barn-Maja, »men vi vet inte om dä kan vare te någen nytta.»

På det sättet lockade de den gamla hushållerskan att berätta för dem om hur det hade gått till, när mamsell Lisa Maja Wennervik hade lagat drömpannkaka.

Sista julen, som pastor Wennervik levde, hade mamsell Lisa Maja roat sig med att baka drömpannkaka på nyårskvällen. Hon var sjutton år då, så att tiden var ju kommen för henne att tänka på giftermål. Hon rörde ihop tre skedar vatten, tre skedar mjöl och tre skedar salt, lade ut blandningen på ett pannkaksjärn, åt så mycket hon kunde och lade sig sedan till att sova. Men hon hade allt svårt för att falla i sömn, därför att hon hade blivit brännande törstig efter den salta pannkakan, och att dricka något, innan hon somnade, det var förstås förbjudet.

När hon vaknade på morgonen, kunde hon inte alls komma ihåg, att hon hade drömt något. Men längre fram på dagen råkade hon att gå ut på förstubron, och där blev hon stående helt häpen. Nu mindes hon, att förra natten hade hon i drömmen stått just på samma ställe.