»Nu är söta mor på Mårbacka. Här kan ingen av de onda komma åt söta mor.»

Fru Raklitz var så skrämd och uppskakad, att prästdottern måste jollra med henne som med ett barn för att få henne in i hennes rum och i säng. Hon fick inte gå ifrån henne, utan måste sitta och hålla henne i hand och lyssna till hennes jämmer, ända tills det blev ljust.

Men efter den natten vågade fru Raklitz inte mer vara elak mot styvdottern. Hon blev aldrig mer den hon hade varit, utan hon höll sig gärna inne på sitt rum och lät Lisa Maja regera. Hon kunde hjälpa till, när det var stök före en helg eller ett kalas, men bara inomhus.

Hon levde på det sättet ända till år 1835. Det är osäkert om hon någonsin blev riktigt god vän med styvdottern, men när Lisa Maja äntligen gifte sig och det kom småbarn i huset, tyckte hon mycket om dessa. De gingo var dag in till henne i västra kammarn och hälsade på. Hon var också mycket kär i kaffe. Hon ville nästan ständigt ha brasa i kakelugnen, så att hon skulle kunna koka kaffe åt sig.

Hon brukade ofta bjuda de små barnen på kaffe, men nu trodde inte deras mor, att detta var nyttigt för dem. Hon sade till dem, att de rakt inte fingo låta bjuda sig på kaffe inne hos mormor.

Nästa dag voro de två yngsta, Nana och Lovisa, som vanligt på besök i västra kammarn, och när de kommo ut därifrån, luktade det kaffe av dem långa vägar.

»Na, vad har ni fått inne hos mormor i dag?» frågade deras mor.

»Välling, mamma lilla,» svarade de bägge två med en mun utan minsta tvekan.

»Var var den vällingen kokad då?» frågade modern.

»I kaffepannan, mamma lilla,» svarade de likaså raskt som förut.

Och de sade det så nätt, och de voro så små och så dumma, så att hon kunde inte annat göra än storskratta.

NÄCKEN.

Söder ut i socknen finns det trakter, där naturen är mycket vackrare och mer omväxlande än uppe i norr vid Mårbacka.

Där skär Fryken in i landet i djupa bukter, den ena efter den andra, och innanför varje vik finns det strandängar med god jordmån, lövskog och som oftast en tre eller fyra trevliga gammaldags bondgårdar. Mellan vikarna åter skjuta uddarna ut, bergiga och skogbeväxta och så ogästvänliga och vilda, att ingen människa kan tänka på att där röja eller bygga.

En sommar hade Lisa Maja Wennervik ridit till Bössviken, som är den sydligaste av vikarna, för att beställa av de goda päronen, som mognade där under de skyddande kullarna. Hon hade blivit väl mottagen av Bössviksborna och hade måst titta in i flera stugor, så att det blev rätt sent, innan hon kunde bege sig på hemväg.

Men inte var hon rädd för att rida hem genom den ljusa sommarnatten, fastän hon var alldeles ensam ute. Hon for helt sakta framåt, därför att natten var så vacker, att hon inte kunde få nog av den. Än var hon högt uppe på kullarna i tjock skog, där det var så dystert, att hon inbillade sig, att rövare och björnar skulle komma fram ur snåren och rycka henne ifrån hästen. Än färdades hon ner mot ljusa dalar med daggiga fält, vackra björkdungar och vitt, skimrande vatten. Litet färg från solnedgången fanns ännu kvar på himlen, och det röda återkastades av sjön. Hon hade aldrig sett något ljuvligare än den sommarnatten.

I en av de där vikarna fick Lisa Maja se en stor, vacker hingst gå och beta på strandängen. Den var grå och apelkastad över hela kroppen, manen var så lång, att den släpade, svansen nådde, också den, ner till marken och var så tjock som en rågkärve. Hästen var bred över landen, hög över manken, klarögd, med smala ben och litet huvud. Hovarna voro vita och blänkte som silver, då den lyfte foten ur gräset. Oskodd var den, och på kroppen syntes inga märken efter bogträ eller sele.

Lisa Maja hade kommit sakta ridande utför en backe, och Svarten fortfor att gå i skritt framemot ängen, där hästen betade. De kommo den så nära, att det inte var mer än gärdesgården, som skilde dem åt. Lisa Maja skulle ha kunnat sträcka ut handen och stryka den över landen.

Ända hittills hade inte hingsten låtsat om dem. Nu äntligen lyfte den huvudet och såg på den unga flickan.

Och Lisa Maja Wennervik, hon var så vacker, att när hon var ute och red, brukade de unga karlarna kasta yxa eller lie eller vad de hade i handen och skynda fram till vägen för att stå där och hänga över gärdesgården, tills hon hade farit förbi.

Men tänk, att nu, då den granna apelkastade hingsten höjde ögonen mot henne, tyckte hon, att blicken, som den gav henne, var likaså full av beundran som bonddrängarnas, när de hängde över gärdesgården!

Ett ögonblick såg den på henne, sedan kastade den häftigt om och störtade bort i galopp, så att manen svajade högt och svansen stod rätt ut. Den rusade bort över hela ängen och fortsatte till den unga flickans förfäran ut i sjön. Det var långgrunt inne i viken, och medan den sprang genom strandvattnet, stänkte detta omkring den som skummet över ett vattenfall. Och så med ens var den försvunnen.

Lisa Maja trodde, att en olycka hade skett och att hästen under sin vilda färd hade kommit för hastigt ut på djupt vatten och nu höll på att drunkna. Hon väntade en sekund, att den skulle komma simmande upp till ytan, men den visade sig inte mer. Sjön låg stilla som en spegel.

Då kände Lisa Maja en brinnande lust att rida efter ner till sjön för att om möjligt rädda det ståtliga djuret från döden. Hur hon skulle bära sig åt, det visste hon inte, men den hästen var den skönaste hon någonsin hade skådat, och hon kunde inte ge sig till tåls med att sitta där stilla på landsvägen utan att göra något försök att hjälpa den.

Hon ryckte Svarten i tygeln, svängde den mot gärdesgården och gav den en klatsch med ridspöet, för att den skulle hoppa över.