Och det måtte ha träffat in drag för drag, för sonen blev så häpen, att han steg upp från bordet.

»Men min far dog ju samma år, som du blev född,» sade han. »Du hade väl ändå kanske hört talas om honom.»

»Jag hade aldrig sett någon Lagerlöf, och inte hade jag heller hört talas varken om dig eller din far, innan jag drömde om er,» sade mamsell Lisa Maja. »Fråga du Maja Persdotter, som står här bredvid oss, om hon inte har hört mig beskriva din far på samma sätt mångfaldiga gånger!»

Då stannade han rätt framför henne. »Om jag bara tordes tro detta!» sade han. Än en gång gick han runtom rummet. Sedan kom han tillbaka. »Då vore ju du den, som min käre far hade bestämt åt mig,» sade han.

Men vad mamsell Lisa Maja svarade på detta, det fick den gamla hushållerskan aldrig veta, för nu förstod hon, att det var bäst, att hon gick sin väg.

Efteråt sutto de i alla fall och talade samman i många timmars tid, och nästa dag voro de försonade, och i samma höst blev det bröllop.

Och mamsell Lisa Maja hade berättat henne, att ingenting annat hade varit i vägen än hans svårmod och griller. Än hade han tyckt, att han inte ville göra orätt mot den döda fästmön, och än hade han tänkt på sin bror Elof och att det inte var lovligt för honom att bli lycklig, när hans bror hade blivit så olycklig genom hans förvållande.

Men med denna drömmen hade han fått något fast och säkert att rätta sig efter, så att han fick mod att göra vad han mest önskade.

Och från och med den dagen han blev gift blev han som en annan människa. Under de första åren hände det ibland, att svårmodet fick makt över honom, men sedan blev han lugn och jämn till lynnet. Hans bror drunknade året efter det, att bröllopet hade stått på Mårbacka, och sedan var det ju svårt en lång tid, men det gick över, det också.

Och han och gammelfrua voro gifta i sex och fyrtio år, och under de sista trettio åren var allting övervunnet, och det fanns inga lyckligare människor till i världen.

— — —

Men de små barnen lågo i sina sängar och lyssnade och undrade, och på samma gång blevo de så hjärtligt glada, för ända dittills hade deras farfar stått för dem som ett träbeläte, men nu blev han till en levande människa.

LANTVÄRNSMÄNNEN.

År 1810, när farmor hade varit gift några år och redan hade ett par små barn, satt hon en kväll vid östra fönstret i kökskammarn. Skymningen hade kommit, så att det hade blivit för mörkt att sy, och eftersom det var långt framme i mars månad och på upphällningen med talgljusen, hade hon tagit till sin strumpstickning, för sina stickor kunde hon sköta i djupaste mörker.

Bäst som hon satt där med sitt arbete, kände hon, att hon borde lyfta på huvudet och se ut. Då kunde hon knappt tro sina ögon. För en liten stund sedan hade det varit stilla och klart, nu var det full snöyra. Snön föll så tätt, att hon nätt och jämnt kunde skymta eldskenet från drängstugufönstret, som hon hade mitt framför sig. Vinden pressade på, så att snön fräste mot väggarna, och på den korta stunden, som hon hade suttit där, hade den redan hunnit vräka fram en sådan mängd av snö, att den gömde bort både buskar och staket.

Mörkret hade ökats hastigt, sedan ovädret hade kommit, men hon kunde ändå se, att flera stora djur jagade igenom drivorna fram mot bakgården. Hon förstod strax vad det var för ena. »Måtte pigorna akta sig nu, så att de inte går ut efter ved,» tänkte hon, »för det är gråbena, som är ute i kväll.»

Strax därpå hörde hon ett skrik och såg en varg komma lufsande förbi hennes fönster på återväg från bakgården. Han höll något i munnen, som kämpade och gjorde motstånd. Hon tyckte, att det såg ut som ett barn, men vad skulle det vara för ett barn? Hon hade ju sina små tätt bredvid sig, och några andra barn fanns det inte på gården.

Alldeles i följe med den första vargen kom en annan, och också den höll ett barn i gapet.

Då kunde inte farmor sitta stilla längre. Hon rusade upp så hastigt, att hon välte stolen, sprang ut i köket och vidare genom köksdörrn ut i det fria. Men där blev hon stående. Framför henne låg den klara, stilla, ljuvliga vårkvällen. Inte såg hon till någon snöyra, och inte såg hon till några vargar. Hon måtte ha somnat vid stickningen, och vad hon hade sett, hade inte varit något annat än en dröm.

Men farmor förstod, att här låg allvar under. »Vi får allt vara rädda om de små barna,» sade hon till tjänstefolket. »Detta här var inte en dröm, utan en varning.»

Men inte hände det barnen något farligt, de växte och frodades, och synen eller drömmen, eller vad det nu var, höll på att bli glömd som så mycket annat av det slaget.

Fram i augusti kom en hop fattiga krigsmän tågande in på Mårbacka. De voro trasiga, hungriga och sjuka, kropparna voro magra som benrangel, och ögonen voro glupska som på vilddjur. Allesammans sågo ut att vara märkta för döden.

De berättade, att de voro från Fryksände och andra socknar i norra delen av Fryksdalen. Men nu, då de närmade sig hemmet, voro de inte glada, utan fruktade för att deras närmaste inte skulle vilja kännas vid dem. För två år sedan hade de dragit ut som friska och starka karlar.