Vad skulle hemfolket säga om att få dem tillbaka så eländiga, att de inte dugde till annat än att stoppas ner i kyrkogårdsmull?

I krig hade de inte varit, de hade bara marscherat fram och tillbaka i frost och i svält. Någon strid hade de aldrig sett, de hade bara kämpat mot sjukdomar och vanvård.

De hade varit många tusen på den tiden, då de hade tågat ut, men det ena tusentalet av dem hade omkommit efter det andra. De berättade, att stora mängder av dem hade blivit satta att ro i öppna pråmar på vilda havet mitt i vintern. Hur färden hade gått, det visste ingen, men när pråmarna hade drivit i land, då hade besättningen suttit död vid årorna, nedisad och förfrusen.

De, som ännu levde, sökte sig nu hem på egen hand, men det hade hänt dem många gånger under resan, att de med stenkastning hade drivits bort från byar och gårdar, som de hade närmat sig.

Den sorg, som tärde dem mest, det var, att de inte hade fått komma ut i kriget och bli ihjälskjutna, utan ännu måste släpa sig fram genom livet under ändlösa kval.

De visste hurudana de voro: fulla av ohyra, stinkande av smuts och ohyggliga att se på. När de kommo till Mårbacka, begärde de inte att få ligga i säng eller under tak. De tiggde bara om ett par halmfång och en torr backe att vila på.

På Mårbacka tog man inte emot det stackars krigsfolket med stenkastning. Regementsskrivarn var borta, men hans hustru gav dem lov att slå läger på bakgården strax innanför grindarna. Gröt och välling kokades åt dem i stora kittlar, och allt av kläder, som kunde avvaras, lämnades till dem.

Gårdsfolket samlades oupphörligt omkring deras lägerplats för att höra deras berättelser om vad de hade måst uppleva. Men det var visst inte alla av dem, som kunde tala. Flera voro så slöa, att de inte svarade på tilltal. De tycktes knappast mera veta vilka de voro eller vart de ämnade sig.

Det var ett så stort under med dessa karlar, som hade blivit så förändrade, att det beryktades vida omkring, och folk kom vandrande långa vägar för att se dem.

»Den där,» sade en främmande, som länge hade stått och betraktat de arma resenärerna, »den där säjer di ska vara son te Göran Persa i Torsby. Men jag kände Göran Persas son. Dä va en grann pojk. Dä finns inte ett drag, som liknar.»

En dag kom det en fattig änka gående. Hon var från ett litet skogstorp långt i norr, där hon uppehöll livet under hård strid med hunger och nöd.

»Finns dä någen ibland er, som heter Börje Knutsson?» frågade hon, sedan hon en stund hade stått och betraktat de sjuka lantvärnsmännen.

I hela skaran var det ingen, som svarade. Karlarna sutto på marken med benen högt uppdragna och stödde hakan mot knäna. De tyckte om att sitta så i timtal utan att röra sig.

»Om här finns någen, som heter Börje Knutsson, så ska han ge sej te känna, för han ä min son,» sade kvinnan.

Ingen av de eländiga stackarna sade ett ord eller rörde på sig. De inte så mycket som lyfte blickarna upp till henne.

»Jag har gråtit var dag, senna han drog bort,» sade den fattiga änkan. »Om han finns här ibland er, så kan han väl stiga opp å säja mej dä, för jag kan inte känna igen honom.»

Men allt förblev lika stilla, och kvinnan gick långsamt sin väg.

Den första människa hon sedan mötte berättade hon vad som hade hänt henne. Och då var hon lugn och nästan glad. »Jag trodde änna tess nu, att jag skulle mista vette, om inte son min kom tebaka,» sade hon. »Men nu tackar jag Gud för att han inte fanns bland di där benskranglena.»

Lantvärnsmännen vilade ut på Mårbacka en hel vecka. Sedan fortsatte de, någorlunda stärkta och vederkvickta, sin vandring norr ut.

Men de hade lämnat rödsoten efter sig. Alla på gården blevo svårt sjuka; ingen dog ändå utom farmors två små barn. De voro för unga för att kunna stå emot sjukdomen.

När de två barnen lades i sina kistor, då tänkte farmor vid sig själv: »Om jag hade gjort som andra, om jag inte hade tagit emot det där folket, utan jagat bort dem med stenkastning, då hade mina små barn ännu varit vid liv.»

Men just som hon tänkte på detta sätt, påminde hon sig synen i vårkvällen, de båda vargarna och barnen, som de hade släpat på.

»Vår Herre har ingen skuld,» sade hon, »han hade varnat mig.»

De små barnen hade ju inte dött, därför att hon hade varit barmhärtig, utan därför att hon inte hade varit nog omtänksam att skydda dem för smitta.

När hon tänkte på att det till sist var hennes eget fel, att barnen voro borta och döda, ville sorgen ta överhand. »Detta kommer jag aldrig att glömma,» tänkte hon, »jag kan aldrig bli människa mer.»

Vad som ökade hennes förtvivlan, det var skräcken för hur mannen skulle ta förlusten av de små. Han hade inte varit hemma på flera månader. Tungsinnet hade väl tagit överhand, så att han inte vågade sig hem. Var han nu fanns, visste hon inte. Hon kunde inte en gång skicka bud till honom för att låta honom veta vad som hade hänt.

Nu skulle han väl mena, att detta var Guds straff, därför att de hade gift sig.