Hon försökte höra efter om någon talade i nästa rum. Hon hade blivit så förväntansfull, därför att de andra sågo så glada och uppspelta ut.

»Men du har henne ju bredvid dig,» sade farmor och vände på det avlånga byltet. Och nu såg hon, att det hade två små händer och ett litet, rynkigt ansikte.

Hon gav lindebarnet en föraktfull blick, hon hade sett sådana förr, och hon brydde sig inte om dem. Hon vände bort sina ögon, hennes tankar voro hos de främmande och karamellpåsarna.

»Ser du, det här är en liten syster, som har kommit till dig i natt,» sade faster Lovisa. »Henne får du lov att bli snäll emot.»

På detta var hon alldeles oförberedd. Hon skulle gärna ha tagit emot ännu en syster, om denna hade kunnat tala och gå. Men det där lindebarnet intresserade henne inte alls.

Dock — nu klarnade det så mycket, att hon förstod, att alls intet storfrämmande hade kommit. Farmor hade inte menat någon annan än den där barnstackarn. Den hade inte med sig några karamellpåsar, det kunde hon förstå.

När hon begrep detta, kändes hennes missräkning bitterligen stor. Hon kunde inte hålla tillbaka gråten, och Back-Kajsa måste återigen lyfta upp henne på sin rygg och bära ut henne i köket, så att hon inte skulle väcka storfrämmandet.

Men hon hade nog haft orsak att gråta, för efter detta var det slut med hennes lyckas och stormakts tid. Back-Kajsa måste hjälpa fru Lagerlöf att sköta om den lilla nykomna, och denna var ännu mera hjälplös och bortkommen än hon själv. Den lilla ungen kunde man inte heller tala förstånd med, så att det var alltid hon, som måste vänta och ge sig till tåls.

Hädanefter blev det inte så rart med att visa henne för främmande. Nu var det lindebarnet, som skulle fram för att synas och berömmas. Allt det märkvärdiga var fallet av henne, hon var inte förmer än vare sig Anna eller Johan. Det blev många bedrövliga stunder under det år, som följde. Det var inte nog med att hon fick sluta upp att leva på bakelser och sylt, det gick så långt, att när fru Lagerlöf lade för henne stuvade morötter eller spenat eller ärtskidor, så kom ingen och tog bort hennes tallrik och gav henne annan mat, utan hon fick äta vad som var framsatt åt henne.

Om Anna fick en vackrare klänning än hon, så var det ingen, som anmärkte på den saken. Alla tyckte tvärtom, att det var rätt, därför att hon var äldsta dottern.

Ja, ibland kändes det alldeles svart i själen, därför att hon inte var fullt säker om att inte Back-Kajsa tyckte likaså mycket om lillan som om henne.

KARLSTADSRESAN.

Back-Kajsa och hennes skyddsling voro ute på resa. De sutto på kuskbocken av stora täckvagnen bredvid stalldrängen Magnus, som var så gripen av ansvaret att köra med tre hästar på den förskräckliga vägen till Karlstad, att han inte kunde förmås att säga ett ord.

Inne i vagnen sutto fru Louise Lagerlöf och mamsell Lovisa Lagerlöf rätt fram med Johan och Anna på baklängessätet. Det var obeskrivligt mycket roligare att sitta på kuskbocken och titta på hästarna än att vara instängd under kuren, och Johan hade nog gärna velat åka bredvid kusken, men fru Lagerlöf hade sagt, att det var omöjligt att klämma in Back-Kajsa på baklängessätet, och Selma skulle naturligtvis åka, där Back-Kajsa åkte. Löjtnant Lagerlöf var också med på resan, men han for ensam före de andra i sin lilla karriol.

Det var nu ett år, sedan den lilla tösen hade fått ont i sitt ben, och hon kunde alltjämt inte stå på det. Nu var det meningen att göra ett riktigt allvarligt försök att hjälpa hennes onda genom att fara med henne till västkusten. Hon var den enda sjuka ibland resenärerna, men att bada en sommar kunde vara nyttigt för litet var.

Hur som helst, hade hon alldeles glömt bort sin åkomma, där hon satt på kuskbocken. Hon tänkte inte på något annat, än att hon och Back- Kajsa foro bort tillsammans och att lillan var lämnad hemma. Och nu väntade hon sig, att hon skulle få tillbaka de där gångna lyckodagarna, som hon aldrig kunde glömma.

Hon tryckte sig hårt intill Back-Kajsa, lade armen om hennes hals och frågade henne gång på gång om hon inte var glad över att de två nu skulle få vara tillsammans ostörda.

Det kom just inte något svar från Back-Kajsa, men det fäste hon sig inte mycket vid. Back- Kajsa hade aldrig varit någon talande människa.

Stora landsvägen till Karlstad var på den tiden, liksom än i dag, överrik på backar. Det var den krokiga Bäviksbacken och Gunnarsbybacken, som var en halvmil lång, och backen upp till Sundgårdsbergen, som var alldeles tvärbrant, och det var Kleva, som var den farligaste av dem alla, därför att den gränsade intill en avgrund. Det var så backigt, som om man skulle resa mellan himmel och jord. Löjtnant Lagerlöf hade låtit sätta tre hästar för vagnen, för att färden skulle gå lättare, men vid denna anordning voro både kusk och hästar ovana.

Om någonting kunde öka den lilla flickans glädje över att åter äga Back-Kajsa för sig själv, så var det väl att med henne få sitta på en kuskbock och se ner på tre ostyriga hästar, som drogo åstad med den tunga vagnen som en liten leksak och skyndade på i svängarna, så att den stod på två hjul. Det var jämn omväxling: ibland stodo hästarna med styva ben och åkte på hasorna utför backarna, ibland, då det bar alltför tvärbrant neråt, måste stalldrängen Magnus resa sig från sätet och bruka piskan rent förtvivlat för att fä djuren i språng, så att den höga vagnen inte skulle välta över dem.

Mitt i en sådan där härlig utförsbacke vände sig den lilla flickan på nytt till barnpigan.

»Ä inte Back-Kajsa glad å vara ensam mä mej? Ä inte Back-Kajsa glad, att inte lillan ä mä?»

Inte heller nu kom det något svar, och då hon undrande vände sig, så att hon kunde se barnpigans ansikte, fann hon, att Back-Kajsa satt med stelt stirrande ögon, gråblek, med hopknipen mun och höll sig hårt fast i kuskbocken.

»Ä inte Back-Kajsa glad?» sade den lilla. Men hon såg på samma gång, att Back-Kajsa alls inte var glad, och detta var en sådan missräkning, att hon nästan ville gråta.

Men nu svarade henne äntligen Back-Kajsa.

»Töst mä sej, Selma! En ska inte tala, när en ä mitt oppe i sån farlighet.