Men vad de tyckte gick väl långt, det var, att farmor och hushållerskan och Back- Kajsa en gång, när löjtnant Lagerlöf var bortrest, slogo sig samman och kallade till Mårbacka den farliga gamla trollkäringen i Högbergssäter, som var skärtorsdag smorde en kvast och for till Blåkulla. Johan och Anna hade hört, att hon hade sådan makt, att hon kunde sätta eld på ett hus, bara hon såg på det. De voro förskräckligt oroliga hela tiden, som hon var kvar på Mårbacka. De tyckte det var orätt av Back-Kajsa att dra dit sådana rysliga människor.

Visst ville de ha Selma bra. De önskade mer än någon annan, att hon skulle bli frisk igen. Men de kunde rakt inte tycka, att det var något rart, att hon hade förmått att skaffa sig en sjukdom, som ingen kunde bota. Men det tyckte bestämt Back-Kajsa. När varken doktor Hedberg, som så många gånger hade botat dem för hosta och bröstvärk, eller Högmans-Inga, som aldrig misslyckades med grisar och kor, eller den farliga trollkäringen i Högbergssäter, som kunde få liv i en kvastkäpp, kunde hjälpa henne, så tyckte Back-Kajsa, att hon blev allt mer och mer märkvärdig. Till sist, när löjtnant Lagerlöf for till Karlstad med henne och visade henne för regementsläkar Haak, som var den förnämsta doktorn i Karlstad, och han inte heller kunde göra något, då blev Back-Kajsa så högfärdig, att hon ville spricka. Men skulle det inte ha varit bättre, om Selma hade haft en sjukdom, som det kunde ha blivit slut på? Det tyckte då de åtminstone.

Johan och Anna sade, att det tråkigaste med allt detta, det var, att Back-Kajsa var så för god mot Selma, att hon blev alldeles bortskämd. Så liten hon var, hade hon funderat ut, att hon inte behövde vara så lydig som de andra barnen, som kunde stå på sina ben. Framför allt behövde hon inte äta mat, som hon inte tyckte om. När fru Lagerlöf lade för henne stuvade morötter eller spenat eller hårdkokta ägg eller ölsupa, så behövde hon visst inte äta upp sin portion som förr i världen. Bara hon sköt tallriken ifrån sig, gick Back-Kajsa genast ut i köket till hushållerskan och hämtade in sådan mat, som hon tyckte om.

Men det var inte nog med detta, utan Johan och Anna lade märke till att när varken doktor Hedberg eller Högmans-Inga eller den farliga trollkäringen i Högbergssäter kunde bota henne, då kände hon sig så märkvärdig, att hon inte mer brydde sig om att äta vanlig vardagsmat, utan nätt och jämnt höll till godo med kycklingstek och färsk potatis eller smultron och grädde. Men när hon hade varit i Karlstad och doktor Haak ingenting kunde göra för henne, då ville hon ingenting annat smaka än sylt och bakelser.

Johan och Anna hade hört, att faster Nana Hammargren i Karlstad hade varit alldeles över sig given för Selma. Hon hade förespått, att hon skulle komma att svälta ihjäl. Och Johan och Anna, de voro ense om att ifall det inte snart bleve någon ändring, så kunde detta aldrig gå väl.

Men det blev verkligen en ändring.

En morgon tog Back-Kajsa den lilla flickan på ryggen och bar in henne i kökskammarn. Där inne fanns en stor, vit utdragssäng, där gamla fru Lagerlöf brukade sova, och Back-Kajsa gick fram till sängen med henne. »Här ska Selma få se på nånting,» sade hon. Och i detsamma satte hon ner henne bland kuddarna.

Sängen var bäddad med lakan, men ingen hade legat i den under natten, och ingen låg i den nu heller. Gamla fru Lagerlöf, som annars inte brukade bli färdig förrän långt fram på dagen, satt redan fullklädd i soffan, och mamsell Lovisa Lagerlöf, som också bodde i kökskammarn, var uppe och klädd, hon med. Båda två sågo glada och belåtna ut, och när den lilla flickan hade blivit nersatt i sängen, reste de sig och kommo fram till henne.

»Jo, du, i natt har det kommit storfrämmande,» sade hennes farmor och smålog åt henne. Hon började skratta, hon också, för det kunde ju inte finnas något roligare, än att det kom främmande.

Därpå såg hon sig omkring i rummet och undrade var storfrämmandet kunde finnas. Här inne i kökskammarn fanns det åtminstone inte. Inte i det gula hörnskåpet, inte bakom den höga väggklockan och inte under fasters chiffonjé. Det fanns bara ett riktigt gömställe i kökskammarn, och det var den överbyggda nergången till källaren, men där kunde väl inte storfrämmandet ha krupit in.

Allt detta var bra besynnerligt. Varför skulle hon sitta i farmors säng, och varför stodo de andra och stirrade ner i sängen, som om främmandet skulle finnas just där? Hon satt riktigt rådvill och såg från den ena till den andra. Då böjde sig mamsell Lovisa fram och flyttade litet på kuddarna, och då såg hon, att bredvid henne i bädden låg ett avlångt litet bylte, men det fäste hon sig inte vid. Farmor hade ju sagt, att det hade kommit storfrämmande, och med storfrämmande kunde inte menas annat än långväga resande, som förde med sig stora karamellpåsar och leksaker till barnen. Det var det främmandet, som hon tittade efter.

»Ä di där inne?» frågade hon och pekade mot salsdörrn.