Nu behövde de inte mera frukta för att välta på Karlstadsvägen eller för att bli sjösjuka på Vänern, utan voro lyckligen framme i Göteborg. Här hade de också kastat av sig alla bekymmer, och i det vackra sommarvädret hade de gått ut för att se på staden.

När de vandrade framåt Östra hamngatan, gick löjtnant Lagerlöf i spetsen med käppen i handen, hatten på nacken och glasögonen på näsan. Efter honom kom fru Lagerlöf och höll Johan vid handen, efter henne kom mamsell Lovisa, som ledde Anna, allra sist kom Back-Kajsa och bar Selma. Och hon höll henne på armen, därför att hon inte tyckte, att det gick an att bära henne på ryggen, när de voro i en stad.

Löjtnant Lagerlöf bar brun rock och ljus halmhatt. Fru Lagerlöf och mamsell Lovisa voro klädda i vita panamahattar med breda, vajande brätten och stora äkta schalar, som voro lagda i tresnibb och nästan skymde bort deras vida, svarta sidenkjolar och deras fina sammetsliv med vit insättning och vita, pösiga manschetter. Johan hade blus och byxor av svart sammet, och Anna hade en hårdstärkt, blåprickig kattunsklänning och hatt och parasoll och krinolin, och Selma hade en likadan blåprickig, hårdstärkt kattunsklänning, men hon hade ingen hatt, utan en vit, hemsydd kråka på huvudet och varken parasoll eller krinolin.

Rätt som löjtnanten gick, vände han sig om och såg sig tillbaka på raden av fruntimmer och barn. Han nickade och skrattade, det märktes, att han tyckte om att ha dem med sig. »Här har varken ni eller jag varit förut,» sade han, »så att nu ska vi se oss om.»

Och de gingo gatan framåt, och de sågo på hus och kanaler och småbroar, på vagnar och promenerande, på skyltar och gatlyktor, men allra mest tittade de förstås i butikfönsterna.

Löjtnant Lagerlöf skyndade inte på dem, tvärtom. Han ville, att de skulle se och njuta så mycket som möjligt. »Här känner oss ingen,» sade han. »Titta ni, så länge ni vill!»

Mamsell Lovisa kom till ett modistfönster, och där fick hon se en hatt, som var klädd med vitt svandun och skära rosenknoppar, och inför den blev hon stående med Anna vid handen. Och då måste också löjtnant Lagerlöf och fru Lagerlöf och Johan och Back-Kajsa, som höll Selma på armen, stanna framför svandunshatten. Mamsell Lovisa tänkte inte på de andra, hon stod som förtrollad, och löjtnanten njöt av att se henne så betagen. Men till sist förlorade han ändå tålamodet.

»Du tänker väl inte på att göra efter den där hatten, Lovisa?» sade han. »Ser du, den passar allt bäst för en sjuttonåring.»

»Det kan väl vara roligt att få se på något vackert också för den, som är gammal,» sade faster Lovisa, som redan hade lämnat den första ungdomen bakom sig, fast hon ännu var vacker och prydlig.

Men när de väl hade sluppit ifrån svandunshatten, så kommo de till en guldsmedsbutik, och nu blev det löjtnant Lagerlöf själv, som stannade. När han hade stått en stund och sett på ringar och armband och silverskedar och bägare och allt annat, som stod uppradat, började han småsvära av förtjusning.

»Här ska vi gå in,» sade han.

»Men, Gustav,» sade fru Lagerlöf, »vi ska väl inte köpa sådana här saker nu.»

Hon lade handen på hans arm och ville hålla honom tillbaka, men han hade redan öppnat en stor glasdörr och var på väg in i butiken. Och då var det ju inte annat att göra för de andra än att följa efter: fru Lagerlöf med Johan, mamsell Lovisa med Anna och Back-Kajsa med Selma på armen.

Då de andra hunno in, stod löjtnant Lagerlöf redan framme vid disken och talade med en ung bodherre.

»Ja, jag vill ingenting köpa,» sade han, »men det låg så många fina saker i fönstret, så att jag tänkte, att jag skulle gå in och be att också få se på det vackra, som fanns inne i butiken.»

Den unga herrn, som han talade med, såg litet bekymrad ut och visste inte vad han skulle svara. Och fru Lagerlöf och mamsell Lovisa stodo båda två med händerna på löjtnantens skuldror och försökte föra honom med sig ut på gatan.

Då kom guldsmeden själv ut ur ett inre rum. Han hade väl hört, att många människor hade kommit in i butiken, och tänkte, att han skulle få göra storhandel. Han ställde sig bredvid det unga butikbiträdet, lade bägge handflatorna på disken och sade inbjudande:

»Vad var det, som önskades?»

Löjtnant Lagerlöf förklarade omigen vad han ville. Han undrade om det inte kunde gå an att få se på allt det vackra, som fanns här, fast han ingenting kunde köpa.

Guldsmeden vände litet på huvudet och såg på sned upp på löjtnanten.

»Herrn är visst värmlänning?» sade han.

»Visst tusan är jag värmlänning,» sade löjtnant Lagerlöf, »vad skulle jag annars vara?»

Härvid började de skratta, alla, som funnos i den stora butiken. Alla bodbiträden och kontorister samlade sig skrattande omkring löjtnant Lagerlöf, och ur de inre rummen kom ett finklätt fruntimmer, som var guldsmedens fru och som också ville höra vad de hade för roligt för sig ute i boden.

Men fru Lagerlöf och mamsell Lovisa Lagerlöf, de voro så generade, att de vida hellre skulle ha skakat fram i ångest och bävan i den stora täckvagnen eller gungat i storm på Vänern än att stå här i den fina butiken. Och de försökte återigen att få löjtnanten med sig ut.

»Kom nu, Gustav!» sade de. »Låt oss för all del komma härifrån!»

»Nej, nej,» sade då guldsmeden i allra artigaste ton, »för all del stanna! Vi ska be att få visa vad vi har.»

Han gav order till butikbiträdena, och de slogo upp skåpdörrar och klättrade på stegar uppåt hyllorna och plockade ner allt, som fanns, så att den långa disken snart stod alldeles full av silver- och guldsaker. Men guldsmeden och hans fru, de togo upp varje särskild sak, visade den för de främmande och talade om vad den skulle brukas till och hur den var tillverkad.

Löjtnant Lagerlöf strök av sig glasögonen och gned av dem med silkesnäsduken, för att han skulle kunna se bättre. Han berömde och beundrade, tog i sin hand tunga silverkannor och beskådade siraterna. »Ser du, Lovisa?» sade han. »Det är värre än på själva Sunne prostgård.»

En annan gång höll han upp en silverbricka framför ögonen på Back-Kajsa. »Jätten i Åsbergen spisar visst inte på finare fat, du Kajsa,» sade han.

Alla bodherrarna fnittrade och småskrattade och gjorde sig lustiga över dem. Guldsmeden själv och hans fru visade sig också glada och muntra, men på annat sätt.