De voro vänliga och tyckte om löjtnant Lagerlöf. Och det dröjde inte länge, innan de fingo veta vem han var och vilka de voro, som han hade med sig, och att han skulle till Strömstad för att söka bot för ett barn, som hade ont i en höft och inte kunde gå.

När fru Lagerlöf och mamsell Lovisa sågo, att allt gick lyckligt, lugnade de sig och hjälpte till att beundra. Fru Lagerlöf blev så glad, när hon kände igen det gamla mönstret på silverskedar, som hade funnits i hennes hem, och mamsell Lovisa blev likaså betagen i ett sockerskrin som nyss förut i svandunshatten.

När de äntligen hade sett nog och sade farväl, kändes det, som om de skulle skiljas från gamla vänner. Både guldsmeden och hans fru och alla bodherrarna följde dem ända ut på gatan, så att folk, som gick förbi, kunde tro, att de hade gjort inköp för tusentals kronor.

»Ja, jag skulle väl be om ursäkt,» sade löjtnant Lagerlöf, då han räckte fram handen för att ta farväl.

»Tänk aldrig på det, löjtnanten!» svarade guldsmeden.

»Vi har gjort er så mycket besvär,» sade fru Lagerlöf i ursäktande ton.

»Det har varit en så trevlig stund,» sade guldsmeden. »Var inte ängslig för oss! Något kan man väl få lov att göra för sitt nöjes skull, fast man står i butik.»

När löjtnant Lagerlöf fortsatte neråt Östra hamngatan, satt hatten ännu mer på nacken än vanligt. Han gick och svängde med käppen och var minsann stolt över sitt äventyr.

Men fru Lagerlöf sade i låg ton till mamsell Lovisa: »Jag kan inte säja hur ängslig jag var. Jag trodde, att vi skulle bli utkastade.»

»Ja, inte skulle det ha gått för någon annan än Gustav,» sade mamsell Lovisa. »Men det är ju hans gåva, det, att ingen kan motstå honom.»

HOLMEN GRÅ.

De hade inga bekymmer för att skaffa mat, det var bara att gå på torget och köpa. De hade ingen oro för att korna hade dåligt bete eller för att havren inte ville gro. De levde bland kala klippor och vatten och hade glömt, att det fanns åkrar och ängar till i världen. De behövde inte ta emot långväga främmande och stå och laga kalasmat i det varma köket eller grubbla huvudet ur led i undran över hur de skulle få sängrum och sängkläder att räcka till. Om kreaturen blevo sjuka eller hushållerskan och pigorna råkade i gräl, så visste de ingenting om det. De voro fria och lediga och fingo sköta om sin hälsa och sina nöjen utan något slags ängslan eller plåga.

Aldrig hade de haft sådana goddagar. Fru Lagerlöf, som hade kommit till Strömstad litet avtärd och mager, lade på hullet och fick färg på kinderna. Hon såg på en gång tio år yngre ut, och sådan kände hon sig också. Mamsell Lovisa, som var fet och tung och som var så blyg, att hon inte gärna öppnade sin mun i främlingars närvaro, hon magrade och både växte till sig och blev umgängsam. Johan och Anna fingo en mängd vänner bland de små Strömstadsbarnen, och Johan var så förtjust i att fiska krabbor, och Anna var så lycklig över att hon hade blivit god vän med ett par små flickor, som voro döttrar till sockerbagarn och jämt bjödo på karameller, att de förklarade, att de alls inte ville fara hem.

Vad den lilla sjuka flickan beträffade, kunde man just inte märka, att hon blev bättre och starkare, men den saken bekymrade henne inte det minsta, utan hon var lika lycklig som någon av de andra. Hon hade fått det så, som hon önskade sig. Back-Kajsa och hon voro åter oskiljaktiga vänner. Hon fick befalla över henne och blev bortskämd av henne som under den första, oförglömliga sjukdomstiden.

Men den, som hade det allra bäst, var ändå löjtnant Lagerlöf. Han fick nog många stränga ögonkast och sträva svar den första veckan, när han gav sig till att tala med varenda människa, som han mötte, precis på samma sätt, som då han gick framåt vägen ovanför Mårbacka. Men han lät sig inte förskräcka. Det gick hans ära för när, att han inte skulle bli god vän med Strömstadsborna. I längden kunde de heller inte stå emot honom. Det for ett leende över ansiktet på de sträva schartauanska kvinnorna, då han mötte dem på gatan, för han hade varit inne hos dem i deras stugor, frågat om mannen, berömt barnen och låtit bjuda sig på kaffe. Ett helt kompani småpojkar hade han gärna efter sig på gatan, därför att de hade upptäckt, att han alltid hade fickan full av kopparslantar. Med fiskarna hade han lyckats bli så kontant, att än den ene, än den andre frågade honom om han inte ville följa med dem ut och dörja makrill. Alla de gamla avdankade sjökaptenerna, som gingo hemma och leddes och längtade ut till havs, bjödo honom på grogg på sina små verandor och berättade för honom hur de förr i världen hade tumlat om bland faror och äventyr. Löjtnant Lagerlöf tyckte om människorna och ville veta hur de redde sig med livet i den här landsändan, och ingen den minsta respekt hade han varken för hög eller låg, och samtalsämnen brast det honom aldrig, och godmodig och vänlig såg han ut, så att det var ju inte så underligt, att Strömstadsborna tyckte om honom.

Men det skall heller ingen säga om honom, att han inte visste om sin makt.

Mårbackaborna hade nog tur med allting på den här resan. Bland annat hade de råkat gamla, goda vänner från Värmland, som de dagligen voro i sällskap med.