Om morbror slår upp kapitel 22 § 10 skall morbror finna, att kränkande av brevhemligheten straffas med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.

Två år, mumlade översten och stirrade vindande framför sig. Straffarbete i två år. Det var sensationellt.

Häradshövdingen fortsatte:

Visserligen är det i detta fall icke troligt att den förfördelade parten kommer att föra talan. Men jag vill icke som styrelsemedlem bliva inblandad i en så tvetydig affär. Jag yrkar att överste Edeblad och fröken Rüttenschöld, såsom varande de mest komprometterade –

Carl-Magnus! flämtade tante Rüttenschöld. Du glömmer dig, Carl-Magnus! Du glömmer att jag har inteckningar i Stortofta!

Häradshövdingen fortsatte:

– såsom varande de mest komprometterade, söka förlikning med Elsa, vilket bäst sker genom att till henne i vår närvaro framföra lämpliga ursäkter och göra avbön.

Tante Rüttenschöld yttrade stilla och med ett visst oroväckande saktmod:

Han är inte klok. Jag har tre inteckningar i Stortofta och han vill, att jag ska göra avbön. Han är rubbad.

Men häradshövdingen fortsatte och slutade:

Varom icke utträder jag ur Jesu Krubbas styrelse och kräver att orsaken till mitt steg tages till protokollet. Jag ger fröken Rüttenschöld och översten tio minuters betänketid.

Så sägande tog han upp sin klocka, öppnade boetten, putsade glaset med en liten bit sämskskinn och upprepade: Tio minuter.

Efter en halv minut hade översten stigit in i sovkammaren, där han fann Elsa liggande framstupa i sängen. Han sade:

Ja, kära Elsa, det här är ju djäkligt obehagligt. Att du inte skäms! Men vi kan ju inte låta Carl- Magnus lämna styrelsen. Hur fan skulle det se ut? Korteligen – jag hoppas du ursäktar.

Elsa von Battwyhl besvarade avbönen med vilda snyftningar och genom att sparka med sina kanske väl gracila ben.

Efter nio och trekvarts minut inträdde fröken Rüttenschöld i sovkammaren. Hon reglade dörren. Till den lyssnande församlingen trängde endast ljudet av den förfördelade partens allt häftigare gråt samt tre eller fyra klatschande ljud, vilkas sanna väsende och orsak förblivit hemliga. Andfådd, rödblå om näsa och kinder trädde fröken Rüttenschöld åter ut ur kammaren. Trots alla yttre tecken till överansträngning var det synbart att hon fått frid med sig själv. Hon sade: Jaha, Carl-Magnus, nu är lilla Elsa och jag försonade.

Häradshövdingen förklarade sig nöjd och upplöste sammankomsten. Han var en man som visste precis hur långt han kunde gå. Det var hans styrka.

I två års tid visste Wadköping inte stort mer om Elsa von Battwyhl än att hon på en och samma morgon fått åtta kärleksbrev, att hon fördenskull vistades i Schweiz och att hon hade nästan väl gracila ben. En sommarmorgon anno 95 mottog Wadköpingspostens redaktör ett brev, avstämplat i Vevey. Det hade aldrig hänt honom förr. Han visade brevet för redaktion och tryckeri sägande: Titta! Så här se deras frimärke ut. Därpå stängde han sig inne i det allra heligaste, satte sig på kommoden och bröt brevet. Det innehöll en vänlig anmodan från häradshövding de Lorche att annonsera hans förlovning med fröken Elsa von Battwyhl, daterad Vevey midsommarafton. Redaktören hoppade genast ned från kommoden, tvättade sina händer, annonserade och notiserade.

Därmed hade Elsa von Battwyhl åter kommit i själva brännpunkten för Wadköpings uppmärksamhet. Societeten, som nu oåterkalleligen måste räkna henne bland de sina, beslöt att göra det mesta möjliga av henne. Brevkatastrofen hade kastat ett visst lättfärdigt skimmer över hennes vackra person. Det måste utplånas, och man invalde den unga frun i Jesu Krubbas styrelse. Vidare skulle hon presenteras för Wadköping. Ingenting kunde vara lämpligare än att göra det på föreningens årsfest.