De slocknade långsamt. Häradshövdingen tog av sig pincenén, torkade den, satte den åter på sig. Sade:

Det är således frågan om att tilldela stiftsjungfrun Elsa von Battwyhl ett stipendium på tre tusen kronor att utgå under två år av fonden för fromma stiftsjungfrurs uppfostran. Donator har endast stipulerat ett villkor för erhållandet av detta stipendium, att personen i fråga skall vara allmänt känd för sin otadliga vandel. Är det någon som med anledning av detta villkor har någon invändning att göra?

Tystnaden i gredelina kabinettet blev med ens tryckande tung. Domprostinnan, som led av andtäppa, drog kippande efter andan. Landshövdingskan Rüttenschöld knäppte sina händer och slöt ögonen. Änkefru de Lorche svepte schalen tätare kring sina axlar. Hon led sedan fyrtio år tillbaka av varannandagsfrossa. Hennes bror överste Edeblad räknade på fingrarna: en idiot, två idioter, tre idioter, o. s. v. Fröken Linder, som icke tillhörde styrelsen, vred sig i korkskruvsform och skulle gärna ha borrat sig ned genom golvet.

Men tante Rüttenschöld stod med båda händer stödda mot bordsskivan och gjorde tysta men ursinniga grimaser åt Carl Magnus.

Slutligen lyfte rektor Blidberg sitt tunga huvud och sade:

Med uttrycket allmänt känd torde donator ha menat: av allmänheten känd eller i allmänhet känd. För så vitt jag vet uppfyller – hm – personen i fråga sagda villkor.

Carl Magnus frågade:

Är styrelsen enig med rektor Blidberg?

Tante Rüttenschöld gav honom en hotfull blick och svarade med dov stämma:

Styrelsen är enig.

Häradshövdingen slog i brist på klubba högra handens knogar i bordet; sekreteraren tog beslutet till protokollet. Tante Rüttensköld sade:

Jaha, det var det. Nu ska Elsa komma in och göra avbön.

Varför det? frågade häradshövdingen. Tante Rüttenschöld rullade makligt fram mot sovkammaren, där brottslingen suttit väl innestängd sedan morgonen.

Varför det? upprepade hon. Därför att hon är en slyna. Hade det varit i min ungdom, så skulle hon först haft ris och sedan gjort avbön. Men björken är dyr nu till dags. Det märks både på ugnar och ungar.

Häradshövdingen reste sig.

Ett ögonblick, sade han. Här finns en dunkel punkt, som jag måste ha klarhet i. Som styrelsens ordförande har jag nödgats taga befattning med några brev till Elsa. Visserligen har varken jag eller styrelsens övriga medlemmar fästat något avseende vid dem, vilket tydligt framgår av vårt nyss fattade beslut, men jag fordrar att få veta, hur de kommit i styrelsens händer.

Tante Rüttenschöld pekade på översten, som ridande en sorts på stället galopp avgav en kort skildring av striden mellan hans ridderlighet och hans samvete. Berättelsen gjorde ett så synbart intryck på häradshövdingen, att tante Rüttenschöld rullade tillbaka från sovkammardörren. Häradshövdingen återtog sin plats i soffan; han strök sig några gånger över ansiktet och för varje gång blev hans uppsyn allt dystrare. Styrelsen in corpore iakttog med uppspärrade och oroliga ögon detta minspel.

Mår Carl Magnus illa? frågade tante Rüttenschöld.

Häradshövdingen satte på sig sin pincené och svarade:

Jag får fästa styrelsens uppmärksamhet på en mycket obehaglig sak. Enligt vad en av dess medlemmar vidgår, föreligger här en otvetydig kränkning av brevhemligheten. Visserligen är överste Edeblad ensam gärningsmannen, men jag anser dock, att styrelsen i sin helhet är ganska komprometterad.

Vasa! skrek översten och for upp från sin galopperande kanapé. Är jag en gärningsman? Å, fy tusan! Bror behagar skämta! Gärningsman! Det är ju för djäkligt.

Häradshövdingen sade:

Sveriges strafflag skämtar i varje fall icke och låter icke skämta med sig.