H. Markurell värd på Kupan, ett utvärdshus, som ligger på de Lorcheska godset Stortoftas mark tio minuters väg från Östertull. Vem var herr Markurell? Varifrån kom han? Enligt fröken Rüttenschölds mångfaldiga gånger uttalade åsikt kom han direkt från helvetet och skulle en gång dit återvända följd av den skara osaliga Wadköpingsandar, som släckt sin timliga törst på hans krog. Trovärdigare ehuru mindre djupsinnig förefaller oss en annan version, enligt vilken herr Markurell skulle ha bedrivit lanthandel ett par mil utanför staden. Här upptäcktes hans obestridliga duglighet av häradshövding de Lorches allseende blick; han började anförtro Markurell allehanda smärre uppdrag, som krävde grannlagenhet och förslagenhet. Slutligen satte han honom till värd på Kupan. Trots allt förtal kunna vi med ett par siffror rättfärdiga denna åtgärd. År 1890 gav Kupan i årligt arrende trehundra kronor, år 1900 tolvtusen. Är det icke talande siffror? Samtidigt hade herr Markurells privata förmögenhet ökats med ett belopp som är absolut okänt men sannolikt ej obetydligt. Ty sistnämnda år inköpte han Markurellska gården vid Vedbotorget, tillskyndande sin välgörare en vinst på runda hundratusen. Fröken Rüttenschölds förut bemälda åsikt strider uppenbarligen mot dessa bevis på Herrens välsignelse.

Markurells intåg i Wadköping var på intet sätt lysande men väckte dock ett visst uppseende. Dagen var grå av decemberdimma, åket grått av decembervägens dy. Herr Markurell själv ensam på framsätet svept i en gammal regnkappa och med mössan neddragen över den rävröda hårkransen företedde ingenting som kunde väcka uppseende. Annorlunda fru Markurell. Redan vid tullen hade hon haft oturen att tappa hatten. Orsaken till olyckan bör sökas i herr Markurells livliga lynne; det närmare förloppet må förbliva en familjehemlighet. Fru Markurell satt tämligen högt, uppklättrad på en stor, bukig sälskinnskoffert. Hennes hårknut hade lossat och håret föll, dävet av dimman, i virvlar och vågor ned över hennes kinder, skuldror, rygg. Aldrig hade någon marknadsprimadonna förevisat ett så underbart rikt och skönt hår i Wadköping. Det var rött som mannens, men vilken skillnad på rött och rött! För resten var det icke ett hår utan en fäll, en ljust roströd fäll, len som en angorakatts men med metallhård lyster.

Fru Markurell var för stolt och för lat att vidtaga några ändringar i sin makes anordningar; hon lät hatten ligga på vagnens botten, håret svalla över skuldrorna. Hennes ansikte var vitt, hennes ögon stora och mörkblå. Hon satt rak, såg stint framför sig, höll sonen Johan på sitt knä. Sonen Johan var nio månader gammal.

Herr Markurell stannade framför de Lorcheska huset vid Stortorget, band märren vid en lyktstolpe och gick att uppsöka häradshövdingen. En skock barn, som kanske bevittnat familjescenen vid tullen, slogo i glad förväntan vakt kring vagnen. Äldre personer av båda könen stannade på något avstånd, förvånade och en smula förargade. En kvinna utan hatt och hårknut i orörlig förbidan framför det de Lorcheska huset vid Wadköpings Stortorg var någonting irriterande overkligt som i likhet med lektor Barfoths råtta kunde få en att betvivla ögats vittnesbörd. Man såg sig om efter polis. Tre konstaplar anlände. Den förste tog märren vid betslet och undersökte noggrant hennes tänder. Den andre hukade sig ned bakom kärran och påtade med sabelbaljan på hjulaxlarna.