Den tredje lyfte på framsätets fotsack. Ingenstädes fann man nyckeln till gåtan. Och man iakttog under djup och beklämd tystnad den orörliga fru Markurell, hennes hår, hennes barn, hennes åk, hennes märr. Wadköping gav ett nytt prov på den tålmodiga ihärdighet varmed Vedbotorgets barn räknat den svagsinte gossens tårar.

Plötsligt inträffade något, som på sätt och vis leder tankarna tillbaka till berättelsen om gossen och ängeln. Barnen, som bildade häck kring vagnen, drogo sig skyggt åt sidan, lämnande plats för en person av ett vördnadsbjudande yttre. Det var dock denna gång icke någon ängel, det var fröken Rüttenschöld. Hon bar sin rundskurna kappa, sin kapotthatt, sin urblekta paraply. Korteligen, hon var sig lik. Lyftande sitt paraply och pekande på Johan Markurell sade hon: Där ha vi Jesusbarnet!

Johan satt på sin mors knä, stödd av hennes arm. Hans lilla ansikte var lika blekt som moderns men i övrigt liknade han henne icke. Hans hår var svart, hans ögon mörkgrå, nästan svarta, hans ögonbryn svarta och redan skarpt tecknade, hans näsa krökt. I själva verket påminde han om en liten son av Juda. Dessutom var hans min allvarlig, högtidlig, vemodig, och icke ens den omständigheten att han genast sträckte ut sin lilla hand för att rycka till sig paraplyet, lät fröken Rüttenschöld ana, att han i grund och botten var en rackarunge. Aningen kom dock redan några dagar efteråt och övergick tämligen snart till visshet.

Men för ögonblicket bekräftade hon sin utsago, i det hon vände sig till konstapeln bakom kärran och sade:

Karlsson, gå upp på slottet och anmäl för herr baronen och landshövdingen att han inte behöver oroa sig. Vi ha funnit Jesusbarnet.

Om det i Wadköping finnes någonting lika ärevördigt som dess domkyrka och lika fast grundmurat som dess slott, så är det föreningen »Jesu Krubba». Den stiftades anno 1802 av lagman Louis de Lorche, häradshövdingens farfarsfar, till åminnelse av hans sagda år avlidna dotter, stiftsjungfrun Teodolinda Emerentia Agata. Stiftsjungfrun, som dog ogift vid fyrtiosju års ålder, hade givetvis icke själv några barn men närde för andras en hängivenhet utan gräns. Hon nöjde sig icke med att överhopa dem med smekningar, gåvor och gotter; hon stal dem. Hon smög sig in på bakgårdarna, lockade till sig de lekande små, dolde dem i sin kjortels yviga veck och förde dem försiktigt över torget till lagmansgården. Lik en höna som uppburrad och med fällda vingar döljer kycklingflocken mellan sina fjädrar. Lagmannen skämdes över att ha en sådan tossa till dotter och bestraffade henne på mångahanda sätt, bland annat genom att tilltala henne med alla de tre namn hon i dopet undfått, icke efterskänkande en enda stavelse. Först efter hennes död började han kalla henne Tea, en sammanfogning av initialerna. Och stiftade till hennes åminnelse föreningen »Jesu Krubba».

Vid tiden för Markurells intåg i Wadköping bestod föreningens styrelse av följande illustra personer: landshövdingen, baron Rüttenschöld, ordförande, häradshövding de Lorche vice ordförande och kassaförvaltare, lektor Barfoth sekreterare samt vidare landshövdingskan Rüttenschöld, född de Lorche, fröken Rüttenschöld, änkefru de Lorche, född Edeblad (häradshövdingens mor, änka efter hovstallmästaren de Lorche på Stortofta), överstinnan Edeblad, född grevinna Battwyhl, domprostinnan Tollin, född de Lorche, samt unga fru de Lorche, född grevinna Battwyhl.

I denna förnämliga krets infördes tack vare fröken Rüttenschölds obetänksamhet unge Johan Markurell. Svept i en bländande vit linda sattes han i unga fru de Lorches knä. Änglar omgåvo honom, adjunkten Leontin med det stora skägget stod vid hans sida, höljd i säckväv och stödd mot en enpåk. Och framför Johan lågo konsistorienotarien Enell, lektor Barfoth och löjtnant Brenner, präktigt skrudade och räckande gossen myrra och rökelse på en sockerskål, ett uppläggsfat och en jardinjär av rent silver.

Längst bort i salongens mörker sutto Johans föräldrar. Herr Markurell kröp ihop, som om han väntat stryk. Med båda händer rev han sig våldsamt i den rävröda hårkransen. Han tuggade tobak, han spottade i den blommiga näsduken, han snöt sig, han grät. Ty tavlan var betagande vacker och dess medelpunkt var herr Markurells förstfödde och enfödde son.