En ovanlig känsla av tacksamhet kom honom att lägga armen kring hustruns liv. Fru Markurell lät det ske och erfor icke ens någon motvilja. Hon satt rak, stel och högtidlig som alltid, men hennes ögon brunno av modersstolthet. Johans upphöjelse ingav henne vänliga känslor mot Markurell, som fört mor och barn till det av Herren välsignade Wadköping. I andanom såg hon redan sin son upptagen i de förnäma Wadköpingsbarnens krets. Kanske skulle denna moderliga vision besannas. I Wadköping givs det för den enkla människan tvenne sätt att vinna burskap inom den förnäma världen. Det ena, det mera solida, är där som annorstädes att tjäna grovt med pengar. Det andra, det snabbare och säkrare, består i att med takt och talang deltaga i »Jesu Krubbas» tablåer. Johan visade talang såtillvida som han med naturligt behag uppbar sin roll. Tyvärr saknade han takt.

Fru de Lorche, född grevinna Battwyhl, hade vid tiden för »Jesu Krubbas» årsfest nyligen hemkommit från sin bröllopsresa. Hon var häradshövdingens andra hustru. Hon var nitton år. Åldersskillnaden makarna emellan belöpte sig på tjugu år, sex månader och nitton dagar. Dessutom hade hon två år tidigare varit utsatt för ett underverk. Allt omständigheter som gjorde henne till ett kärt föremål för den allmänna uppmärksamheten.

Hennes flickår hade förflutit i ett tarvligt skymundan. Fattig och föräldralös hade hon uppfostrats hos sin tant, överstinnan Edeblad. Hon hade varit ovanligt ful. En gänglig kropp, förlägen hållning, trumpen uppsyn, ständigt nedslagna ögon, bleka, knotiga kinder, en näsa som inte riktigt visste om den ville upp eller ner, ett visserligen tjockt och långt men färglöst hår – se där! Det enda hos Elsa von Battwyhl som påminde om den kvinnliga fägringens symbol, hinden, var hennes ben. Och dessa spatserkäppar demonstrerades på ett hänsynslöst sätt i grova grå ullstrumpor under alltför korta kjolar. Hela staden hade klart för sig, att överstinnans systerdotter var en ful, gänglig, obetydlig tös. Gymnasisterna vägrade att dansa med henne; i hennes unga leverne fanns varken baler, bakelser eller kyssar. Tante Rüttenschölds sura karameller var allt vad hon erhöll utöver livets nödtorft. Tante Rüttenschöld älskade alla fula flickor, omfamnade dem och proppade dem fulla med en särskild sort mycket sura karameller, som visserligen kunde vara uppfriskande men som förstörde tänderna och gjorde de stackars flickorna ännu fulare. Tante Rüttenschölds flickor utgjorde en sluten kast, ett slags kvinnligt prästkollegium, i mångt och mycket påminnande om vestalernas. Tempeltjänsten, som utfördes i tante Rüttenschölds gredelina kabinett, bestod huvudsakligast i högläsning och knäckkokning. Wadköpings vestaler åtnjöto i likhet med Roms det största anseende. De sutto främst visserligen ej på teatern, ty teaterbesök voro förbjudna, men i skola, kyrka och på »Jesu Krubbas» fester. När man hälsade dem på gatorna, vek man vördnadsfullt åt sidan. Men man dansade icke med dem, man bjöd dem sällan på bakelser och man kysste dem aldrig.