En morgon innehöll den Edebladska brevlådan åtta brev adresserade till fröken Elsa von Battwyhl. Samtliga kuvert voro av en nästan lättsinnigt förnäm kvalitet och de olika stilarna präglades av en gemensam strävan hän mot den ideala skönskriften. Översten frågade sig, om han borde bryta dessa brev. Hans ridderlighet svarade nej, hans samvete ja. Under sådana förhållanden beslöt översten att följa samvetets bud; han bröt breven och lärde känna namnen på åtta unga män. Fem av dem stämde möte med Elsa Battwyhl, den sjätte och sjunde beklagade sig över, att hon icke infunnit sig till utsatt möte. Den åttonde var alldeles rasande. Han påstod att han på angiven plats och tid sett Elsa von Battwyhl kyssa underlöjtnanten greve Carl Henrik Brenner. Icke utan besk självironi frågade han sig, hur han kunnat överleva en sådan syn. Därpå uppräknade han sex olika tillfällen, då han själv åtnjutit samma gunst som han varit nog vanvettig att tro sig ensam om. Brevet avslutades med ett heligt löfte att aldrig vidare besvära fröken Battwyhl, som förut i brevet kallats du och Elsa. Löftet modifierades dock av ett postskriptum, i vilket brevskrivaren anhöll om ett möte klockan precis sex i Wedblads konditori, lilla salen. Vartill fogades en kategorisk försäkran att Wedblads hade bättre gräddbakelser än Lövgrens.

Översten insåg, att detta var en katastrof. Han formligen sjönk ihop i skrivstolen, knäckt under tyngden av sitt ansvar. Och att han samtidigt åter började gnola på den där en smula frivola slagdängan, berodde endast av ett förvirrat sinnes oförmåga att finna rätta uttrycket för sina känslor. Som gammal militär fäste han visserligen tämligen liten vikt vid själva kyssandet, men att hans fosterdotter på en och samma dag mottog åtta brev av mer eller mindre erotiskt innehåll var dock sensationellt. Hans samvete och hans ridderlighet utkämpade en ny dust. Samvetet bjöd honom att själv taga itu med flickan, ridderligheten fann det olämpligt att en man och till på köpet en gammal militär skulle sätta sig till doms i en så ömtålig sak. En kompetent kvinna vore här den rätta domaren. Översten beslöt att giva vika för ridderlighetens krav. Han inneslöt de fatala breven i ett stadigt kuvert, påstämplat Regementsexpeditionen, och med detta under armen begav han sig till det gredelina kabinettet. Att anförtro saken åt sin hustru kunde icke falla honom in, ty överstinnans förstånd skulle redan vid första stavelsen ha stannat och stått stilla.

Tante Rüttenschölds förstånd stod icke stilla en sekund. Det var visserligen en katastrof, men den kom icke oväntad. Dessutom trivdes katastrofer och tante Rüttenschöld bra ihop. Hon hörde till de väl utrustade människor, vilkas krafter växa med situationens allvar. Hennes första åtgärd blev att tillkalla domprostinnan Tollin, född Rüttenschöld, och skolföreståndarinnan fröken Linder. Tvenne vestaler skickades till skolan för att hämta Elsa. Efter två timmars förhör kunde tante Rüttenschöld ringa upp översten och förkunna:

Reinhold, hon har bekänt! Kom genast hit. Jag tänker sammankalla styrelsen.

Vilken styrelse? frågade översten och stirrade med lätt vindande ögon in i telefontrattens mörker.

Styrelsen för »Jesu Krubba».

Översten fick en hostattack och måste lägga från sig luren. Han förstod att han begått en ödesdiger dumhet.