Som den gentleman han var, beslöt han att för så vitt möjligt skona sin hustru. Han sökte upp henne och bad henne att gå och lägga sig. Hon strök hans mustascher och vred upp dess spetsar, som mot vanan slokade.

Det gör jag så gärna, Reinhold. Men varför vill du det?

Översten sade:

Jag är rädd, att du har huvudvärk. Du brukar ha det.

Ja, medgav överstinnan och drog sig tillbaka till sängkammaren. Hon fällde gardinerna, tog av sig klänning och korsett, band en våt bindel kring pannan och lade sig på sängen. Hennes förstånd stod stilla och så småningom fick hon mycket riktigt huvudvärk.

Översten gick ut i köket och sade:

Flickor, vad som än händer så får ni inte väcka överstinnan. Jo, om det blir eldsvåda. Eljest icke. Kom ihåg det. Hon har huvudvärk.

Sedan han sålunda gjort allt för att rädda sitt huses frid, begav han sig till Klostergatan. Snett emot Rüttenschöldska huset ligger perukmakare Ströms rakstuga. Översten slog sig ned i stolen närmast fönstret, och allt under det perukmakare Ström tvålade in honom, såg han medlem efter medlem i den illustra styrelsen draga förbi fönstret. Perukmakare Ström sade:

Översten gör som översten behagar. Men om översten kunde sitta stilla, så vore det bättre för oss båda.

Mittpå gatan kom en liten, gammal man, vars yvskäggiga och yvhåriga huvud var så stort och tungt, att den skrangliga kroppen krummade sig under bördan. Det var rektor Blidberg. Efter honom marscherade i noggrann marsch och fördelade på fyra led åtta bleka ynglingar i gymnasistmössor. Översten stönade, då han såg detta åttafaldiga förkroppsligande av en ung flickas lättsinne. Det var helt enkelt sensationellt. Perukmakare Ström sade:

Nu vore det på det hela taget bättre att sitta stilla, för nu kommer jag med kniven.

Men översten knuffade honom ifrån sig och sprang upp. Han hade sett något, som oroade icke blott familjefadern och människan utan också regementschefen. Han hade sett underlöjtnant Carl Henrik Brenner leende och omisstänksam marschera rakt mot den Rüttenschöldska fällan. Översten slog upp dörren och ropade:

Idiot!

Ja, översten, svarade Brenner. Och då han såg sin förman intvålad och med haklapp under hakan, blev hans leende ännu gladare.

Vart ska du gå? frågade översten. Löjtnanten rapporterade:

Till tante Rüttenschöld. Hon vill fråga mig om något.

Du går inte dit, befallde översten viskande. Du går genast hem och lägger dig.

Här stod order mot kontraorder. Löjtnantens leende blev ängsligt.

Tante har redan sett mig, mumlade han. I skvallerspegeln.

Översten sänkte rösten ytterligare, men hans viskning saknade icke eftertryck.

Är käringen din chef eller är det jag? Carl Henrik! Jag undanber mig invändningar. Du går hem!

Och för att avrunda samtalet med en fras slungade han efter honom:

Förbannade idiot!

Ja, översten, sade Carl Henrik Brenner och gick hem.

Varpå översten lät perukmakar Ström raka sig, klippa sig och kamma sig.