Moln
Moln
Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar
stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö!
Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö
sakta lösande sig i en skur av svala droppar.
Majestätiska moln - genom livet, genom döden
gå de leende fram i en strålande sols sken
utan skymmande oro i eter så klart ren,
gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.
Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa
kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når
och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går
bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.
En buddhistisk fantasi
Upplåst är världens kopparport.
Högt i dess portvalv står jag här,
och vad jag ser är ändlöst stort,
och ingen syn så ändlös är.
Hur djupt jag ser, hur långt jag ser,
min blick får ej det minsta stöd.
Allt vad jag vet finns där ej mer -
ej stort, ej smått - ej liv, ej död.
Ett enda steg på spårlös stig,
och återvägen är mig stängd...
Vi rysen I? Upp, följen mig!
Ty alltets kopparport är sprängd!
Nattskärran
Halvvaken ruvar sommarnatten
stilla på drömmar, dem ingen vet.
Tjärnarnas blanka vatten
spegla en skymningshimmels
bleka oändlighet.
Stjärnorna vitare bli.
Fjärran, fjärran
nattskärran
sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.
Aldrig djärvt bron mot höjden svingar,
svävar lågt för sin låghets skull.
Duniga skymningsvingar
tyckas bundna vid jorden,
tyngda av stoft och mull.
Ve den, vars vingepar
ej kan sig höja,
blott dröja,
övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har.
Men den vitaste vita bland svanor,
som i morgonens ljusrymd far
sina kungliga banor,
hyste aldrig en längtan
sådan som skärran har.
Ingen kan längta så
mot det fjärran
som skärran
mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.
Till en sfinx
Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupsta väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen,
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.
Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.
Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.
Idea
Här går jag icke. Detta är ej jag.
Detta är en ljungande spegelbild bara,
spörjande och undrande var jag månde vara,
längtande att möta sin verklighet en dag.
Sagan förtäljer: långt i fjärran land
flyter en speglande flod ur osedd källa.
Tusende väsen, heliga och sälla,
luta sig som liljor över strandbräddens rand.
Ljus utan gräns omvärver deras drag,
luften dallrar mättad av en skönhet utan like.
Det är de fullkomliga andarnas rike.
Där står i evig glans mitt verkliga jag.
Spegelbilden syns ej i glittrande älv.
Den har en gång ryckts bort av vreda strömmen,
vandrar omkring, overklig som i drömmen,
ofärdig, sönderbruten, sökande sig själv.
Hör jag ej flodens fjärran böljeslag?
Djupt ur mitt innersta djup dess vatten flyter.
Där, varest livets våg i dagen bryter,
bidar mig dolt mitt gudaborna jag.
Aftonbön
Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.
Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.
Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.
Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
1 comment