Jag vill trampa de daggiga stigarna,
där du vandrar.

Portarna

Jag älskar de vita bergen, de marmorvita
med pannan sköljd av himlarnas högblåa vila,
och salthavets stormande glitter,
och doriska tempel, och tankens svala kristall.

Men dröjt har jag också vid gläntande portar
och sett dit in i tonande skymningsdjup,
där altarljusens skimmer stilla jublade
mot bävande tid, advent,
medan vintermorgonen stirrade mörk genom välvda fönster.

De ljusa helgon, de som övervunnit,
anandes saliga bortom mörkret,
och Guds längtare
böjde till bön sina knän, ensamma i skarorna,
och sågo med slutna ögon den Endes glans,
själens innersta världar,
och mystiska sanningar lärde de lyssnande.
Om du en gång har lyssnat vid brinnande altarljus,
aldrig glömmer du då Guds tysta blommande örtagårdar -
du kysser portvalvets sten och vänder dig bort.

Ni vita berg, ni marmorvita i bländande sol,
ni älskade fjärransedda, ni mitt hem i aningen,
jag kommer till er!
Liv, det är skära och bryta, att något må växa.
Var och en är så många,
men mer än en väg går ingen.

Hemlös

Att mista själens hem och vandra långt
och intet annat kunna hitta sen,
och finna att man glömt vad sanning är,
och tycka man är gjord av bara lögn,
och vämjas vid sig själv och hata sig -
ja det är lätt, ja det är ganska lätt.
Sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
ty glädjen är det enklaste av allt.

Men den, som söker sig ett hem för sig,
får inte tro, att det finns var som helst -
han måste vandra hemlös någon tid;
och den som är av lögn och vill bli frisk,
han måste hata sig till det han kan
av sanning, som de andra få till skänks.
Vad är det värt att sörja så för det?
Vänta, mitt hjärta, och ha tålamod!

Om detta livet är det enda...

Om detta livet är det enda..!
O dessa korta timmar...
En timme - vad en timme kan bli mycket!
De djupa källorna, där ingen än har druckit,
ljusvidderna, som ingen än har lodat,
Och vi, vi dåsa slött i feghet.
O dessa korta timmar...
Du gömda möjligheters värld,
du Gud i vardande,
giv oss en oförvägen fromhet,
en vilja ren,
och vig oss in till andens äventyr!

Små ting

Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet -
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.
Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma -
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.

Räddad

Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den.
Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne.
Lugn, lugn jag huvudet lutar
mot en helig syn, ditt dröjande minne.
Tempel; tillflykt; rening;
helgedomen min!
På dina trappor undan mörkret räddad
trygg som ett barn somnar jag in.

Uppvaknande

Livet får en annan färgton -
skälvande, skälvande lyss det och tiger,
när likt skimret från Vätterns sten i sagan
tanken på dig ur djupen
genomglödgande helt all världen stiger.
Nyvaknad ser jag verklighet,
där dov dröm nyss tyngde mig.
Luften är levande, liv andas jag,
liv av dig, av dig.

Förklaring

I din skönhet sänkt
ser jag livet förklarat
och den mörka gåtans svar
uppenbarat.

I din skönhet sänkt
bedja jag vill.
Världen är helig,
ty du är till.

Andlös av klarhet,
ljusfördränkt,
ville jag dö hos dig,
i din skönhet sänkt.

Du är min renaste tröst

Du är min renaste tröst,
du är mitt fastaste skydd,
du är det bästa jag har,
ty intet gör ont som du.

Nej, intet gör ont som du.
Du svider som is och eld,
du skär som ett stål min själ -
du är det bästa jag har.

Lönnen

Hell de kämpar, som blöda i striderna,
trots ärr och sår strålande,
hell deras hårda kamp,
hell deras dyrköpta segrar!

Men o du unga träd, du blommande lönn,
dig älskar jag mer än kämpars ärr.
Din oförvärvade, lyckliga adel
är mer än deras vunna slag.

Frisk i livets morgon spirade du ur jorden,
frisk, frisk växte du lugnt i sol och regn;
ångest du kände ej, ånger ej,
intet av allt vårt sjuka.

Du blommar i guld och guldvin; i susningar skrattar du,
när vandraren kysser din stam.
Hans kyss är en bön till den eviga skönhet,
som tänkte i dagen din dejliga blom.

Välsignad du, välsignad du, skönväxande lönn!
De stridandes segrar behöver du ej.
Hos dig är ensliga skogars vila.
Hos dig är sol av gudom.

Drömsyn

Drömsyn, drömsyn,
solskira uppenbarelse,
tänd för min blick av en enda
mänsklig varelse,

drömsyn, drömsyn,
ljuv bland stympade stridande,
ljuv i en söndersliten
värld av lidande.

dröm om ett släkte
växande fram genom tiderna,
människor stolta, som leka sig till
seger i striderna,

blomlikt vuxna
tveklöst harmoniskt från rötterna,
tröstande lugnt på en helig
jord under fötterna,

vilkas kött är ande,
vilkas ande är kött -
blomlikt vuxna
som en sällsam mänska jag mött.

Gudarna

Gudarnas vagnar,
skaka ej molnen,
de glida tysta
fram som strålar.
Gudarnas steg äro
svårhörda
som gräsets knappt
förnumna sus.

Varsamt, varsamt
följ du de stigar,
som dofta av deras
läkande närhet.