Han for runtom jorden, steg upp till stjärnorna och högre ändå. Han ömsom spelade och talade, och allt husfolket samlades omkring honom och hörde på. Hela livet blev stolt och skönt, då denna enda själs rikedom överstrålade det.

Därför älskade de honom, såsom de älskade julen, glädjen, vårsolen. Och när den lille Ruster kom, var deras julfrid förstörd. De hade arbetat fåfängt, om denne skulle komma att locka bort husbonden. Det var orättfärdigt, att den suparen skulle sitta vid julbordet i ett fromt hus och fördärva all julglädjen.

På julaftonens förmiddag hade den lille Ruster sina noter färdigskrivna, och han nämnde då några ord om att han borde ge sig av, fast det naturligtvis var hans mening att stanna.

Liljekrona hade blivit påverkad av den allmänna förstämningen och sade därför helt tamt och matt, att det var väl bäst, att Ruster stannade, där han var, julen över.

Den lille Ruster var eldfängd och stolt. Han vred upp sina mustascher och skakade det svarta artisthåret, som stod likt en mörk sky över hans huvud. Vad menade Liljekrona? Skulle han stanna, därför att han inte hade andra ställen att fara till? Å, tänk bara hur de sutto och väntade på honom på de stora järnbruken i Bro socken! Gästrummet var i ordning, välkomstbägaren fylld. Han hade en sådan brådska. Han visste bara inte till vem han skulle resa först.

»Bevars väl,» svarade Liljekrona, »du skall nog få fara.»

Efter middagen lånade den lille Ruster häst och släde, päls och fäll. Drängen från Lövdala skulle skjutsa honom till något ställe i Bro och köra raskt undan, för det såg ut att bli yrväder.

Ingen trodde, att han var väntad eller att det fanns ett enda ställe i trakten, där han var välkommen. Men de ville så gärna bli av med honom, att de fördolde detta för sig och läto honom fara. »Han har själv velat det,» sade de. Och så tänkte de, att nu ville de vara glada.

Men då de vid femtiden samlades i salen för att dricka te och dansa omkring julgranen, var Liljekrona tyst och förstämd. Han satte sig inte på äventyrsbänken, han rörde inte vid te eller punsch, han mindes ingen polska, fiolen var i olag. De, som kunde leka och dansa, finge göra det utan honom.

Då blev hustrun orolig, barnen blevo missnöjda, allt i hela huset gick på tok. Det var den bedrövligaste julafton.

Gröten skar sig, ljusen fräste, veden rykte, vinden rörde upp yrväder och blåste bitter köld in i rummen. Drängen, som skjutsade Ruster, kom inte hem. Hushållerskan grät, och pigorna grälade.

Äntligen påminde sig Liljekrona, att ingen kärve hade blivit utsatt åt sparvarna, och han klagade högt över alla kvinnorna omkring honom, som övergåvo gammal sed och voro nymodiga och hjärtlösa. Men de förstodo nog, att det, som pinade honom, var samvetskval över att han hade låtit den lille Ruster resa bort från hans hem på själva julaftonen.

Bäst det var, gick han in i sitt rum, stängde dörren och började spela, såsom han inte hade spelat, sedan han hade upphört att vandra. Det var hat och hån, det var längtan och storm. »Ni tänkte binda mig, men ni skall smida om edra fjättrar. Ni tänkte göra mig småsinnad som ni själva. Men jag drar ut i det stora, i det fria. Vardagsmänniskor, hemträlar, fånga mig, om det står i er makt!»

Då hustrun hörde de tonerna, sade hon: »I morgon är han borta, om inte Gud gör ett under. Nu har vår ogästvänlighet framkallat just det, som vi tänkte oss kunna undvika.»

Emellertid reste den lille Ruster omkring i yrvädret. Han for från den ena gården till den andra och frågade om där fanns arbete för honom, men han blev ingenstädes mottagen. Man bjöd honom inte ens att stiga ur släden. Somliga hade huset fullt av främmande, andra skulle resa bort på själva juldagen.