»Far till nästa granne!» sade de allesamman.

Han kunde väl få komma och förstöra ett par vardagars trevnad, men inte julaftonens. Året hade endast en julafton, och åt den hade barnen glatt sig hela hösten. Inte kunde man sätta den karlen vid ett julbord, där det fanns barn. Förr hade de gärna tagit emot honom, men inte nu, sedan han hade blivit försupen. Var skulle man göra av den fyren? Drängstugan var för simpel och gästrummet för fint.

Sålunda fick den lille Ruster köra från gård till gård i det piskande yrvädret. De våta mustascherna hängde slappa ned över munnen, ögonen voro rödsprängda och töckniga, men brännvinet blåste bort ur hans hjärna. Han började undra och förvåna sig. Var det möjligt, var det möjligt, att ingen ville ta emot honom?

Så såg han med ens sig själv. Han såg hur ömklig och förfallen han var, och han begrep, att han var människorna förhatlig. »Det är förbi med mig,» tänkte han. »Det är förbi med notskrivningen, det är förbi med flöjten. Ingen på jorden behöver mig, ingen har barmhärtighet med mig.»

Yrvädret snurrade och lekte, rev upp drivorna och vräkte ihop dem igen, tog en snöpelare i famnen och dansade utåt fältet, lyfte en flinga skyhögt och körde en annan ner i en grop. »Så är det, så är det,» sade den lille Ruster, »medan man dansar och far, är det lek, men när man skall ner i drivan, bäddas ner och gömmas, då är det bedrövelse och sorg.» Men ner skulle de alla, och nu var det hans tur. Tänk, att han nu var kommen till slutet!

Han frågade inte mer efter vart drängen körde honom. Han tyckte, att han åkte in i dödens land.

Den lille Ruster brände inga gudar under den färden. Han förbannade inte flöjtspelet eller kavaljerslivet, han tänkte inte, att det hade varit bättre för honom, om han hade plöjt jorden eller sytt skor. Men däröver klagade han, att han nu var ett utspelat instrument, som glädjen inte längre kunde använda. Ingen anklagade han, ty han visste, att då valthornet är sprucket och gitarren inte håller stämning, så måste de bort. Han blev med ens en mycket ödmjuk man. Han förstod, att det skulle bli slut med honom nu på julaftonen. Hungern eller kölden skulle förgöra honom, ty han förstod ingenting, dugde till ingenting och hade inga vänner.

Då stannade släden, och med ens blev det ljust omkring honom, och han hörde vänliga röster, och det var någon, som hjälpte honom in i ett varmt rum, och någon, som hällde i honom varmt te. Pälsen rycktes av honom, och flera människor ropade, att han var välkommen, och varma händer gnedo liv i hans valna fingrar.

Han blev så yr i huvudet av allt detta, att han inte kom till sans på väl en kvart. Han kunde omöjligt begripa, att han hade kommit åter till Lövdala. Han hade alls inte varit medveten om att drängen hade tröttnat på att fara omkring i yrvädret och vänt om hem.

Inte heller förstod han varför han nu blev så väl mottagen i Liljekronas hus. Han kunde inte veta, att Liljekronas hustru förstod vilken tung färd han hade gjort denna julafton, då han hade blivit avvisad vid varje port, där han hade klappat på. Hon hade fått ett så stort medlidande med honom, att hon glömde sitt eget bekymmer.

Liljekrona fortsatte med det vilda spelandet inne i sitt rum. Han visste inte av, att Ruster var kommen. Denne satt emellertid i salen med hustrun och barnen.