Han andades med svårighet. Det stod skrämmande styggt för honom det där, som Vestblad hade gjort. Det blev till en riktig mara för honom. Han var rädd för att han skulle få se den döda gumman komma fram bakom sängen. Han tyckte, att hon måste finnas här i närheten.

Och från rummets fyra hörn ljöd det till översten med en förfärande visshet: »Detta förlåter inte Gud. Detta har aldrig Gud glömt.»

Översten slöt ögonen, men då såg han med ens framför sig Guds stora vävstol, där väven var vävd av människoöden. Och han tyckte sig se den ruta, som var fanjunkar Vestblads, och såg den omgiven av mörker på tre sidor. Och han insåg, han, som förstod sig på vävning och mönster, att den fjärde sidan också måste beläggas med mörker. Det gick inte an annorlunda, eljest bleve väven förfelad.

Kallsvetten bröt fram i pannan på honom. Han tyckte, att han skådade ned på det obevekligaste och hårdaste i hela världen. Han såg hur det öde, som en människa hade skapat sig i sitt flydda liv, förföljde henne. Och det var detta, som en och annan tänkte att man skulle kunna komma ifrån!

Komma ifrån, komma ifrån! Allt var upptecknat och uppritat, och den ena färgen och figuren framtvingade den andra, och allt blev så, som det måste bli.

Överste Beerencreutz satte sig med ens rätt upp i sängen, han ville se ut på blommor och rosor och tänka på att kanske ändå Vår Herre kunde glömma.

Då, i samma stund som Beerencreutz satte sig upp i sängen, öppnades sängkammardörren, och en främmande karl stack in huvudet och nickade till översten.

Det var så ljust, att översten såg mannen alldeles tydligt. Det var sannerligen det fulaste ansikte han någonsin hade sett. Han hade grå grisögon och intryckt näsa och ett tunt och borstigt skägg. Inte kunde han säga, att mannen var lik ett djur, för djur äro oftast vackra. Men han hade ändå något djuriskt över sig. Hans underkäk var framskjuten, hakan var tjock, och hans panna försvann alldeles under det lurviga håret.

Han nickade åt översten tre gånger, och mellan var nickning flinade han till med ett brett grin. Så sträckte han fram en hand, som var röd av blod, och visade den liksom triumferande.

Ända hittills hade översten suttit stilla i ett slags förlamning, men nu rusade han upp och var framme vid dörren i två steg. Men när han kom dit, så var karlen borta och dörren stängd.

Översten ämnade just ropa och bulta, då det föll honom in, att dörren måste vara reglad från hans sida, såsom han själv hade gjort det på kvällen. Och när han undersökte den, var det så, och den hade ingalunda varit öppnad.

Och det kom som ett slags blygsel över översten, att han på sina gamla dar hade börjat se spöken. Han gick och lade sig utan vidare.

Då natten äntligen var över och frukosten äten, var översten än mer skamsen över sig själv. Han hade skrämt upp sig så, att han både hade darrat och kallsvettats. Han nämnde inte ett ord om hela historien.

Men fram på dagen voro Vestblad och han ute på en vandring kring ägorna. Och då de nu råkade gå förbi en arbetare, som stod och skar upp torv ur ett dike, kände Beerencreutz igen honom. Det var mannen, som han hade sett på natten. Han kände igen honom drag för drag.

»Kära bror, den mannen skulle jag inte behålla i min tjänst en dag längre,» sade Beerencreutz, då de hade gått ett stycke.

Och nu berättade han Vestblad vad han hade sett under natten. »Jag berättar detta endast och allenast, för att bror skall låta varna sig och driva bort denna människan ur sin tjänst,» sade han.

Men Vestblad ville inte, han ville inte driva bort just den arbetaren.