Han såg den stora vildapeln, där man till hösten skulle kunna skörda hela tunnor av oätbar frukt. Han såg jordgubbarna, som just hade börjat rodna under de täta tuvorna.

Översten stod och såg på det, som om han inte hade råd att sova. Utanför sitt fönster hemma i bondgården hade han en stenig skogsbacke med ett par enbuskar. Det var inte utan, att en sådan man som Beerencreutz kände sig mera hemmastadd bland klippta häckar och blommande rosor.

När man ser en trädgård en stilla natt, får man ofta en känsla av att den inte kan vara äkta och verklig. Den kan vara så stilla, att man snarast kan tycka sig vara på en teater, man tror, att träden äro målade och rosorna hopklistrade av papper. Och något sådant var det också, som översten kände, bäst han stod där. »Det kan inte vara möjligt,» tänkte han, »att allt detta är riktigt. Det är väl en dum dröm.»

Men så föllo sakta ett par rosenblad till marken från den stora törnrosbusken, som stod alldeles utanför fönstret, och då kände han åter, att allt var äkta. Allt var äkta och riktigt, dag som natt var det samma frid och belåtenhet över alltsamman.

Då han åter gick och lade sig, lät han fönsterluckorna stå öppna. Han låg i sin högbäddade säng och såg gång på gång ut på rosenbusken. Det var inte ord för vad den behagade honom. Han tyckte nog, att det var märkvärdigt, att en sådan en som Vestblad skulle ha ett sådant paradisbarn utanför sitt fönster.

Ju mer översten tänkte på Vestblad, ju mer förvånade det honom, att den fålen hade hamnat i ett sådant stall.

Det hade inte varit mycket med honom på den tiden, då han hade blivit bortkörd från Ekeby. Det hade inte varit lätt att förutse, att han skulle bli en stadgad och förmögen man.

Översten låg och småskrattade och undrade om Vestblad numera kom ihåg hur han brukade roa sig förr i världen, då han bodde på Ekeby. Så snart det kom en riktigt mörk och ruskig natt, hade han brukat smörja in sig med fosfor, sätta sig upp på en svart häst och rida bort över bruksbackarna, där smeder och mjölnare hade sina bostäder. Och om då någon gammal kvinna händelsevis hade tittat ut och sett en ryttare spränga förbi, lysande av blåvitt ljus, så hade hon skyndat sig att stänga både lucka och spjäll och sagt, att i natt var det bäst att väl läsa sina böner, för nu var den onde själv ute på själajakt.

Åja, åja, att skrämma enfaldigt folk på det där sättet, det var det mången, som roade sig med förr i tiden. Men Vestblad drev skämtet längre än någon annan, som översten hade hört talas om.

Det hade dött en gammal rotegumma i Viksta, som var ett torp under Ekeby. Och Vestblad råkade att få veta det, och likaså fick han veta, att liket var utflyttat och inburet i en lada. Då det blev natt, tog Vestblad på sig eldkläderna, besteg den svarta hästen och red bort i sporrsträck. Och folk på torpet, som hade varit uppe och ute, hade sett en eldryttare rida upp till ladan, där liket låg, kretsa omkring den tre gånger och så försvinna in genom porten. Man hade också sett ryttaren komma ut, återigen kretsa tre gånger om huset och så försvinna.

Men på morgonen, när man kom till ladan för att se till liket, hade det varit borta. Och då trodde man, att den lede fienden hade bemäktigat sig den döda och fört bort henne, och härmed hade man låtit sig nöja.

Men ett par veckor senare fann man liket uppkastat på höskullen inne i ladan, och så blev det stort bråk om saken. Då spanade man ut vem eldryttaren var, och bönderna lade sig på lur för Vestblad för att få ge honom en minnesbeta och majorskan ville inte se honom mer vid sitt bord och i sitt hus, utan fyllde hans matsäcksskrin och bad honom draga annorstädes hän.

Och Vestblad for ut i världen, han, och gjorde sin lycka.

Med ens erfor nu översten något helt besynnerligt. Det var nästan något i den vägen, som om han skulle börja bli rädd. Hade just aldrig förr riktigt tänkt på hur otäck den där historien var. Hade nog skrattat åt den till och med. Det var ju inte vanligt, att man tog sig så mycket av vad som hände en gammal rotekäring. Men Gud sig förbarme, så rasande man skulle ha blivit, om någon hade gjort så mot ens egen mor.

Det kom som en kvävande känsla över översten.