Zachris Topelius, minnesteckning föredragen å Akademiens högtidsdag den 20 december 1918 av Selma Lagerlöf Read Online

Zachris Topelius, minnesteckning föredragen å Akademiens högtidsdag den 20 december 1918 av Selma Lagerlöf

Zachris Topelius, minnesteckning föredragen å Akademiens högtidsdag den 20 december 1918 av Selma Lagerlöf

Bokutgåva

Texten ingår i Svenska Akademiens Handlingar Ifrån År 1886. Trettioförsta delen, 1919, s. 385–444. Tryckt hos P. A. Norstedt & Söner, Stockholm 1920.

Epub-version

Skapad 2014-04-30.

Läs mer

Här kan du läsa verket på Litteraturbanken. Mer om och av Selma Lagerlöf kan du läsa här.

Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank

ZACHRIS TOPELIUS

MINNESTECKNING

AV

SELMA LAGERLÖF

________

Vid utarbetandet av denna minnesteckning har professor Valfrid Vasenius förträffliga, med kärleksfullaste och noggrannaste studium avfattade Topeliusbiografi varit mig till en oskattbar hjälp, och jag ber härmed att till honom få uttala en varm tacksägelse.

SELMA LAGERLÖF.

Vi alla, som äro födda under det senast gångna århundradet och i någon mån ha deltagit i dess liv, ha säkert ännu i klart minne hurusom en gammal finsk skald under dess sista årtionden intog en av Pindens troner, för att tala med Tegnér. Vi minnas hurusom det då var en självklar sak, att Zachris Topelius namn skulle vara känt av hög och låg, av ung och gammal, känt inte bara som vilken som helst annan mans, som har gjort en duglig sak – ty sådant ger dock i och för sig ingen stormaktsställning –, utan så, att var och en såg det namnet i en strålglans av älskade och behagliga hågkomster.

Den finske diktaren, som var född år 1818, hade, redan innan vi började överblicka vår samtids företeelser, intagit sin väl förvärvade tron. Vi, som nu räknas bland de gamla, hade ingenting haft att göra med hans upphöjelse, vi hade bara att erkänna förhållandet. Men till de älskligaste syner, som vi bevara från vår ungdom, hör bilden av denne man, som intog sin framskjutna plats med orubblig anspråkslöshet och aldrig svikande självbesinning. Alla hyllningar, alla lovord, alla uppvaktningar, alla hederstecken, alla gåvor, alla adresser och erkännanden voro ur stånd att avlocka honom ett ord av självuppskattning eller förmätenhet. Denne fridfulle åldring, som alltjämt förblev lika obetvingligt ödmjuk, fick för oss alla en tjuskraft av samma slag som en gestalt ur en helgonsaga.

Han visste dock naturligtvis, att han på sitt milda sätt regerade inte bara över sitt eget land utan också över hela Norden, framför allt över Sverige. Han visste, att hos oss inte firades ett kalas på den avlägsnaste herrgård, utan att vid pianot föredrogs Den resande studenten eller Det satt en fågel på lindekvist, att ingen studentkonsert avlöpte, utan att Sjung! Sjung! stod på programmet. Han var inte okunnig om hur han hade trängt igenom överallt. I skolorna stapplade sig nybörjaren fram med hjälp av Pikku Matti eller Bullerbasius, medan ynglingen på sitt gymnasium lika väl som den unga flickan, som växte upp i familjekretsen, med samma hänryckning inhämtade sitt förnämsta historiska vetande ur Fältskärns berättelser. Vid vårterminernas premieutdelning skänktes Ljungblommor eller Nya blad till den mest begåvade lärjungen. Mången bedrövad far framviskade vid sitt barns grav sången Till en liten pilt, och många olyckliga älskande tröstade varandra med orden ur Vintergatan:

Och allt, som på den dunkla jord har älskat ömt och gladt

och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt,

har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,

var viss det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

Om vår kungliga teater i Stockholm ville ge en fosterländsk teaterafton, då gick Regina von Emmeritz över scenen. Ville man förtjäna penningar på en småstadsbasar, lät man unga herrar och damer ur de bästa familjerna utföra Prinsessan Törnrosa eller Fågel blå. Och skulle det spelas teater i barnkammare och skolsalar, inövades under oerhört jubel David och Goliat eller Var god mot de fattiga!

Julkalendrarnas utgivare voro förtvivlade, om de inte kunde bjuda sina läsare några lyriska småbitar av Topelius. Bland julklapparna förekom Läsning för barn i det lysande röda bandet så givet, att man inte ens behövde fråga om den fanns där. Den Topeliska lyran klingade vid våra Vegafarares återkomst, den sjöng in våra nyår, den var med oss i sorg och i glädje.

Det brukade komma rykten och bud till oss om hur svenskheten i Finland föraktades och huru de svenskfödde där borta inte mer ville vidkännas sina svenska namn eller tala sitt svenska språk. Då harmen däröver ville stiga oss åt huvudet, kom alltid från honom ett lugnande, förklarande, rättvist ord. Under många år var det han, som, ehuru han själv hade varit en av den finska rasens uppväckare, utgjorde det bästa sambandet mellan svenskarnas stammar på ömse sidor om Bottenhavet.

Vi minnas också, att då den finske skalden kom till Stockholm, möttes han på kajen av svenska skolbarn, som hälsade honom med leverop. Om en svensk reste till Finland, då var en utflykt till Björkudden ett av hans resas främsta mål och beskrevs sedan i våra tidningar i hänförda ordalag. Vi visste mera om hur Zachris Topelius framlevde sitt liv under arbete, fisketurer och täta huvudstadsresor än om hur någon av våra egna stormän hade det.

Våra författare sände honom sina böcker med ödmjuk tillägnan, och våra småttingar klottrade med styva fingrar ner ett tack för sagor och rim. Hans stora dagar, hans sjuttioårsdag, hans åttioårsdag, voro festdagar även i Sverige. Telegram, gåvor, brev och tidningsartiklar läto honom förstå, att han verkligen var hela den svenska nationens skald.

Men hur älskad och ärad Zachris Topelius än var hos oss, visste vi alla väl, att den ställning han intog i Sverige inte kunde jämföras med den roll han spelade bland sina landsmän.

Även bland dem verkade han väl framför allt som diktare, men hans skaldskap stod i så nära och innerligt samband med folkets växlande öden, att han i långt högre grad än någon statssekreterare eller senator tycktes vara en hela folkets taleman och ställföreträdare.

Om ett företag skulle börjas eller en nybyggnad hade fullbordats, då kallade man på den Topeliska sångmön för att erhålla en festdikt, liksom visste man, att härmed hade en god ande tagit verket i sitt skydd. Topelius promotionsprologer sände de nyblivna magistrarna ut i arbetet med ord, som påminde dem om fosterlandets fordringar på sina unga vetenskapsmän. Hans skolmarscher, hans Studentvisa voro den finska jordens maning till de unga att vara modiga och hoppfulla. Finnar, som länge levat borta i fjärran land, möttes vid hemkomsten av en dikt från hans hand, som visade dem, att fosterlandet hade med tacksamhet följt deras gärning. Ingen framstående finsk man bäddades i sin grav, utan att hans lov sjöngs av den sångare, som Finland tycktes ha utvalt till att föra dess talan.

Om hans land hemsöktes av den farligaste bland dess fiender, den härjande frosten, då var det han, som lik en av Israels profeter höjde sin röst och i hela folkets namn gjorde avbön inför Herren, erkände, att man hade syndat i överflöd och vällevnad, och bad om förskoning. Då hjälp sändes till de nödställda från främmande land, var det återigen han, som förde landets talan och sände dess tack ut i världen.

Var han inte fosterlandets representant, då han skänkte de finska skolorna sina två läseböcker? Var det inte som dess ställföreträdare han berättade sin samtid om landets gångna öden och befordrade varje nutidens framsteg? Var det inte i dess namn ändtligen, som han sökte medla fred mellan svenskt och finskt, ge ära åt det gamla och rätt att leva åt det nya?

Vi visste ju, att i Finland ända fram till 1877 kvarlevde en man, större än han, en av diktens högsta mästare, men Runeberg hade då sedan många år tillbaka legat fängslad vid sin sjukbädd. Och även om inte sjukdom hade hindrat, var hans skaplynne sådant, att det hindrade honom från att framträda i det offentliga.