»Han drog sig skrämd tillbaka för sitt rykte.» Han, som genom det ståtliga i sitt yttre och det anderika i sitt umgänge borde ha varit självskriven som landets andliga ledare, skulle aldrig ha kunnat förmå sig att intaga denna ställning.

Det blev hans trogna och beundrande lärjunge, mannen med det obetydliga utseendet, som fick upptaga den mantel, som den andre hade låtit ligga. För sina landsmän tedde han sig säkert under sina senare år som en god tomte, en skyddsängel, man ville ha honom med överallt, hans gillande betydde lycka. Man var glad över att han levde, man anade, att Finlands välfärd på något hemlighetsfullt sätt hängde samman med hans tillvaro.

Men allt detta var, som sagt, något, som fanns till redan i vår barndom. Det var för oss något självfallet, oss förekom det, som om den gamle mannen på Björkudden alltid med samma myndighet skulle ha talat och sjungit för sitt land. Alltsammans tycktes så naturligt, att det knappast föll oss in att undra hur det hade kommit därhän.

Det fordrades ett verkligt bemödande för en av oss att sätta sig in i att Zachris Topelius inte alltid hade varit lika erkänd, att hans dikt inte alltid hade strömmat lika ymnigt, att han inte alltid hade ägt sitt folks öra. Hade det verkligen givits en tid, då hans böcker inte hade kommit i ständigt nya upplagor, då de inte hade funnits i varje bibliotek, på varje boklådsdisk, då hans ställning hade varit anspråkslös och framgången oviss? Och om så var, hur hade lyckan vunnits, hur hade den gamle diktarkungen kommit att bestiga sin tron?

För min del skulle jag säkert aldrig ha sökt något svar på dessa frågor, om inte Svenska Akademien, som har velat fira hundraårsminnet av Zachris Topelius födelse, hade hedrat mig med uppdraget att med några ord hugfästa hans liv och verk. Och jag måste genast bekänna, att när det alltså för mig gällde att finna ut vad som hade fört honom fram till storhet eller, med andra ord, vad som hade varit det väsentliga och bärande i hans verksamhet, greps jag av stor osäkerhet och tvekan. Var det som lyriker, som romanförfattare eller som sagoförtäljare han hade sin förnämsta betydelse? Eller var det måhända som tidningsredaktör, som universitetsprofessor eller som pedagogisk författare? Borde jag söka framgångens hemlighet i hans fosterlandskärlek, i hans sociala verksamhet, i hans personliga tjuskraft eller kanske i något utanför allt detta, som ännu inte blivit i ord antecknat?

Det förefaller mig, som skulle svaret på dessa frågor endast kunna vinnas genom att skärskåda hans liv intill den dag, då framgången och lyckan börja strömma ner över honom, och jag vill försöka att i all korthet genomgå hans ungdomshistoria. Till en början ber jag er alltså att med mig uppsöka honom i barndomshemmet vid stranden av Lappo älv i södra Österbotten. Vi finna honom där på en liten herrgård, som heter Kuddnäs och ligger strax utanför det täcka Nykarleby, en kuststad med omkring 800 invånare. Han växer upp i en manbyggnad med vita, rappade väggar och brutet tak, rundtom huset utbreder sig en trädgård, bortom trädgården står asphagen, nedanför alltsammans slingrar sig älven, och fram till Nykarlebyvägen kommer man genom en ståtlig allé. De, som bo i stora byggningen, äro, utom den lille pilten själv, hans far, doktor Zachris Topelius, som härstammar från Uleåborg, modern, Sophie Calamnius från Nykarleby, lilla syster Sophie och tre trotjänarinnor. I en flygelbyggnad hålla drängarna till, och på egendomen finnas dessutom ett par landbönder, en smed och en mjölnare. Gossen springer omkring från den ene till den andre, följer med till ladugård och stall och får en liten inblick i alla de sysslor, som förekomma vid en landtgård.

Detta Kuddnäs med sin rikedom på ypperliga lekplatser är en härlig uppehållsort för en pojke. Utom den släta gårdsplanen, där man leker änkleken och slår lyra, finns där trädgården med sina bärbuskar, den branta kälkbacken i älvbrinken och framför allt själva älven. Där seglar han med barkskepp om sommaren, om hösten får han ta del i ett storartat sikfiske, om vintern bildar älven ett golv under hans skridskor, om våren bjuder den på islossning och översvämning, och detta är det bästa av alltsammans. Då han inte kan leka ute, står hela huset till hans förfogande. Han och hans kamrater trivas bäst på den stora vinden, men intet av de sex rummen är dem förbjudet.

Det är inte nog med Kuddnäs, hela Nykarleby stad erbjuder sig till skådeplats för hans lekar. Hans mor är ju barnfödd där, och han har släktingar i varje vrå. Där bor morfar Turdin, som är mors styvfar, köpman Calamnius, som är hennes bror, och rådman Lithén, som är gift med moster Christina. Alla äro de innehavare av gamla handelshus, och gossen får göra bekantskap både med den mörka kramboden på nedra botten och med festvåningen en trappa upp. Om vintern ser han tjärbönderna svänga in genom tullen med sina stora lass, om våren är han med, då utlandsfararna lastas med laxfjärdingar och smörbyttor.

Borta kan det vara bra, men hemma är det allra bäst. Intet ovänligt ord hör han växlas mellan föräldrarna, och inga bekymmer få lägga hämsko på barnens lekar. Till en början håller han sig ju mest till modern, som är glad och ung och ger sig god tid med sina små barn, sjunger visor för dem, berättar historier, lär dem att klippa pappersdockor och koka knäck. Historier får han dessutom höra av alla tjänarna. De röra sig mest på det övernaturligas område, men ibland förtäljes också om stora folkhjältar från gamla ofredstider.

Man kan inte se annat, än att han njuter den alla lyckligaste barndom, rik på ljusa och nöjsamma erfarenheter. Själv är han glad och yr, duktig i lek, väl begåvad, men ingenting märkvärdigt.

Men se, när han kommer upp i sexårsåldern, börja föräldrarna märka, att han söker skapa sig en liten värld för sig själv. Hans kälke är inte en vanlig kälke, den är en häst, som brinner av iver att komma före alla andra. De stora snödrivorna på älvstranden bli för honom ett sockerland, och själv är han än en stackars Liten Karin, som rullas rundt i sin spiketunna, än en stor rövarhövding, som stjäl bort fars petschaft och mors silverfingerborg.

Men detta uppspirande fantasiliv hälsas inte med välbehag, fadern ingriper genast för att hejda dess växt. Han sätter Zachris i skola hos moster Sahlbom i Nykarleby, och han börjar även på annat sätt ta hand om hans uppfostran.

Det är i själva verket omöjligt att överskatta det inflytande, som denne far utövar på sin son.