Han tänker inte på att det kan ligga någon fara i att på detta sätt mottaga sin tjänst som en kejserlig nådebevisning.

Och någon fara skulle väl knappast ha varit för handen, om det inte just då hade rådt onda krigstider. Västmakterna och Turkiet äro ju detta år i fullt krig med Ryssland.

De finska sympatierna gå i de dagarna i allmänhet västerut. Det är England och Frankrike, som anses vara Finlands verkliga vänner. De hetsiga och missnöjda börja åter göra sig förhoppningar. Man väntar, att Sverige skall gripa in och befria sin gamla vapenbroder ur ryssens våld.

Men på våren 1854 börja engelsmännen kapa finska skepp och plundra i finska hamnar. Detta är något, som ingen har väntat av en vän och befriare. Topelius framför allt blir på det högsta upprörd och sätter i sin tidning in en dikt, som han kallar Den första blodsdroppen.

»Varför kommer du med strid, plundring och mord till våra fredliga stränder?» tillropar han England. »Nu har du gjort oss till din fiende. Nu är Finland med i striden.»

Men då skaldens landsmän läsa detta, gripas de av förvåning och fråga sig om redaktören för Helsingfors Tidningar står på Rysslands sida.

Vidare börja de undra om han inte redan länge har varit en förrädare. De påminna sig affären med Saima, de påminna sig, att han blev så godt som utesluten ur österbottniska avdelningen, de påminna sig, att han helt nyligen har blivit professor av kejserlig nåd.

Behöves det flera bevis för att man skall förstå, att han är köpt?

Det är svårt att tro detta om den, som har skrivit studentvisan och Våren 1848. Men om anklagelsen är sann, då gör detta låtsade frihetssinne förräderiet ännu mörkare och avskyvärdare.

De andra Helsingforstidningarna kasta sig över ryktet och ge spridning åt det i förtäckta, men tillräckligt tydliga ordalag. Det spörjes snart inte bara i Finland utan också i Sverige, att mannen, som håller på att skriva Fältskärns berättelser, har sålt sig till Ryssland.

Topelius kommer snart underfund med det smygande ryktet. Han har först svårt för att tro, att sådant kan vinna gehör, och fortsätter helt lugnt att i sin tidning varna finnarna för att lita på västmakterna. Och med varje rad han skriver ger han ryktet ny näring.

Snart kan han inte mer tvivla på att ryktet verkligen blir trott. Han märker, att man undviker att hälsa på honom, studenterna förklara honom sin mening genom att hålla kattserenader för honom. Universitetets lärare undvika att inbjuda honom till en fest, där han borde ha varit självskriven.

Det är att träffa honom midt i hjärtat. Vilka fel han än kan ha, så borde hans fosterlandskärlek inte kunna ifrågasättas. Han kan ta miste, men alla borde förstå, att han förfäktar sin egen redliga åsikt, att en Topelius inte låter köpa sig.

Och hur olycklig han är, så ger han inte med sig, utan håller fast vid detta, att finnarna böra vara trogna mot sin lagliga överhet.

Det utvecklas en förföljelse mot honom, som visar honom i fullt mått den grymhet och råhet, som gömmer sig i människohjärtat. Man frågar sig hur det skall bli möjligt för denne man att åter tro godt om människorna, att åter söka arbeta för en skönhetsvärld.

Han kunde naturligtvis ha slagit om eller åtminstone hållit sig tyst. Men han känner det som sin plikt att till det yttersta strida mot dem, som vilja kasta landet ut i äventyr.

Men med varje artikel han skriver växer oviljan. Det står inte heller i hans makt att öppet försvara sig. För sina privata vänner söker han förklara, att han ingalunda älskar Ryssland mer än de, men att han inte vill, att finnarna skola kasta sig i olycka genom ett för tidigt uppror. Rysslands stund är ännu inte kommen. En gång skulle det störta samman, och då skall friheten falla Finland till del som en mogen frukt.

Men sådant kan han naturligtvis inte införa i en censurerad tidning.

Just under dessa föraktets år ger han ut sin tredje diktsamling. Det är egendomligt att på dess blad möta de soliga, glada Sylviavisorna. Vemod tonar nog igenom på många ställen, men rosengårdens sångare är sig lik. Han sviktar inte ett ögonblick i sin tro på människorna.

Till sist blir det ju fred än en gång. De flesta börja betrakta den gångna krigstiden med mera besinning. En och annan förstår, att man verkligen kan ha de åsikter, som Topelius har förfäktat, utan att vara någon köpt förrädare.

Det är inte nog med att det blir fred. En ny kejsare har också bestigit tronen, en man, som alltid har visat sig vänligt stämd mot Finland. Man ser framåt mot en tid av frihet och utveckling, man börjar tro, att man kan nå sina käraste önskemål, fastän man står kvar under Rysslands spira. Den politik, som Topelius förordade, räknas på en gång som riktig och klok.

Så långt är man hunnen våren 1856, och nu, i glädjen över befrielsen, höjer sig den Topeliska sångmön till sin högsta flykt.