Det är en grym erfarenhet, som gör honom tio år äldre på en enda dag. Men att detta skulle rubba hans innerliga tro på människors godhet, kan det ju inte vara tal om.

Och för övrigt är detta år så rikt på hopp och framtidsdrömmar, att det inte blir tid att hänge sig åt någon förtvivlan.

Det märkvärdiga inträffar, att just 1848 få studenterna tillåtelse att fira en allmän majfest, något som i tolv år har förnekats dem. Och samma dag, som festen skall firas, läses i Helsingfors Tidningar en dikt med titel: Våren 1848.

Han kommer, han kommer, den starka storm,

han kommer med dystert gny.

De bävande molnen byta form,

de darrande skuggor fly.

Hans ande omvälver världen,

som blod är himmelens hy.

– – – – – – – –

De falla som rö, som rök, som stoft,

de furor i jätteprakt.

Den väldige aktar ej färg, ej doft,

ej ålder, ej glans, ej makt.

Vid sidan av skogens furstar

han liken av blommor lagt.

– – – – – – – –

Jag står uppå klippans grå granit,

hon skälver under min fot,

i fjärran reser sig vågen vit

och nalkas hitåt med hot.

Det blänker i mörka skyar,

då ryster sig klippans rot.

Detta läses av skarorna, som strömma ut till majfältet, och man vill knappt tro sina ögon. Här ändtligen ha unga och gamla funnit en tolk för vad som ligger dem närmast om hjärtat.

Ty man går i dessa dagar och väntar på en jordbävning, som skulle omstörta allt det, som hade lagats till i Wien 1815, man väntar konungadömens och kejsarrikens fall, man hoppas på alla undertryckta folks frihet, framför allt det finskas, och man tror, att det är detta Topelius siar om i sin sång.

Men vi måste genast göra detta klart för oss, att Topelius inte önskar någon omvälvning eller omstörtning. Med frihet förstår han ingenting annat, än att den naturliga utvecklingen ohämmad skall få gå sin gång och varje god människas fallenheter utan begränsning få göra sig gällande. Han hoppas, att alla olagliga ingrepp, censur och tyranni, skola försvinna ur det offentliga livet och att man nu ändtligen skall få återvända till laglighet och trygghet. Man skulle vilja säga, att han hälsar revolutionsåret som det vårliga islossningsväder, som är nödvändigt för att föra undan drivor och frost även ur en rosengård, men ingalunda ville han frambesvärja någon av dessa väldiga omdaningar, som föröda allt bestående.

Därför heter det också i den senare delen av hans dikt:

Men skön som förr med sina tusen under,

den unga våren nalkas Suomis stränder;

frid andas över alla friska lunder,

och svalka bor i höga nordanländer.

Frid? Är det livets, är det dödens vila?

Och svalka? Är det polens frost jag andas?

O, jag vill fråga himlens moln, som ila,

och lundens fläktar, som med dofter blandas.

Jag ser det dagas i de mörka nejder,

ser ödemarkerna sig gröna kläda;

jag ser det järn, som smidts till forna fejder,

i plog förbytt, en stilla lycka reda.

– – – – – – – –

Ty nu är vår ej blott i lund och klyfta,

men andens världar vidga sig och knoppas;

och jorden ljusnar, himlarna sig lyfta,

ty varje hjärta äger kraft att hoppas.

Och till sist tillropar han sitt land:

Väx! Vet din tid! Var stark! Låt stundens skyar,

de fladdrande, fördunsta, blixtra, varna!

Den storm, som världen rundtomkring förnyar,

skall endast låta horisonten klarna.

År 1848 rullar dock sin bana fram utan att ha gett uppfyllelse åt någon förhoppning. Man märker i stället en växande misstänksamhet hos de styrande, mer lust till godtycklig inblandning. Men då stämningen sålunda fördystras, så finner Topelius alltjämt toner, som trösta och uppmuntra. Han skriver Vår enda arvelott 1852, då ett rykte förmälde, att universitetet, den finska bildningens hem, skulle erhålla sina nya, stränga statuter. I oktober samma år diktar han Höstens vanmakt, där det heter i sista versen:

Förlorad är blott den, som sig själv förlorar.

Den sega kraft, som klädde med skördar polen,

skall bryta höstens makt, som vår ångst förstorar,

och när dess tid är kommen, så skiner solen.

Den nionde november ändtligen skänker han till sina österbottniska kamrater, som kommit tillsammans för att hålla sorgefest med anledning av nationsindelningens upphörande, sin Studentvisa.

Vi äro andens fria folk,

som, stolt att vara ljusets tolk,

skall evigt kämpa för dess rätt,

kring jorden sprida det.

I dag densamma som i går,

densamma efter tusen år,

orubblig står vår unga vakt

som själva ljusets makt.

Det är troligt, att han med dessa frihetssånger kommer människor att tro, att han är en av de starka, okuvliga frihetshjältarna. Och detta är, som sagt, en missuppfattning, ty han begär ingen revolution, han begär blott så mycket storm, att skyarna kunna skingras och det åter kan strömma ljus och värme över hans rosengård.

Och möjligt är ju, att detta en dag skulle kunna framkalla ett bakslag, men ännu så länge finns ingen anledning till oro, tvärtom.

Det börjar erkännas, att Helsingfors Tidningar verkligen sprida mer välsignelse omkring sig, än som med ord kan uttryckas. Den breder ut sin lilla plantering, sprider glädje och hyfsning och spelar en roll i samhällslivet.

På den tiden, då Topelius stred med Saima, hade han börjat införa prosaberättelser i tidningen, och härmed har han sedan alltjämt fortsatt. Men nu under tidens tryck finner han anledning att göra dessa berättelser vidlyftigare till omfånget och djupare till innehållet. Han offentliggör sålunda år 1850 i tidningen Hertiginnan av Finland, en skildring från den så kallade Lilla ofredens år, och 1851 börjar han utsända Fältskärns berättelser. Med dessa skildringar från gångna tider följer en underström av fosterländsk hänförelse: »Se där, vad våra förfäder voro för ett folk, se där, vad de ha lidit och uthärdat! Se, vilka bragder, vilken tillförsikt, vilket tålamod! Och äro vi inte ännu samma folk? Vad kan en smula förtryck göra oss? Ha vi inte i forna dar kunnat hålla stånd mot både kejsaren och hundturken?»

Han lägger ner sitt hjärta i dessa verk, man tycker sig förstå, att det är alla gosseårens drömmar, all ynglingaårens bragdlängtan, som tumlar om på deras blad. De äga också en rörlighet, en fantasirikedom, de bära vittne om en sådan verklig inspiration, att deras tjuskraft aldrig bör kunna upphöra.

Topelii arbete under dessa år förefaller nästan övermänskligt. Utom de vers och berättelser, som komma in i tidningen, ger han ut en ny samling Ljungblommor, nya sagohäften. Han dramatiserar ett par av sina berättelser och skriver libretton till en liten opera, som blir satt i musik av Pacius.

Men detta är visst inte allt, som upptar hans tid. Han är med som befrämjare eller stiftare av alla slags företag, som verka i hans syfte: än är det ett teaterbolag, än en flickskoleförening, än ett konstnärsförbund, än ett litteratursällskap.

Den lilla operan Kung Karls jakt blir uppförd i Helsingfors av herrar och damer ur societeten, under kompositörens egen ledning. Hela staden är på teatern, publiken känner alla de uppträdande, den lever med i varje ton och kommer i den ljuvaste hänryckning över det vackra verket. Det är en kväll, då man kan säga, att rosengårdsdrömmen är förverkligad. Man är enad och upplyftad genom konstens makt, man är verkligen flyttad långt bort från avund, misstro och småsinne.

Just under denna tid, då allt spirar och växer omkring Topelius, blir det fråga om att han skall flytta från Helsingfors. I ett ögonblick av missmod, kanske i fruktan för att hans tidning skulle bli indragen, har han sökt en lektorsplats i Vasa skola och även erhållit befattningen. Men då det alltså blir fråga om att han skall nerlägga redaktörskapet och lämna huvudstaden, uppstår en stor veklagan. Det är ju inte så, att någon ännu räknar honom bland de verkligt stora andarna, han är ingen Runeberg, ingen Snellman, ingen Lönnrot, men han är så nyttig, så roande, så användbar, så älskvärd, han har så lätt för att ge uttryck åt det, som ligger bundet i folkets själ, att man på intet sätt vill mista honom.

Det är inte bara den stora massan av tidningsläsare, som vill kvarhålla honom, det är de mest vidsynta och främsta i landet med Runeberg i spetsen, som hålla det för en olycka, att han skall lämna sin post. Och en av dessa, Fr. Cygnæus, uppsöker verkligen statssekreteraren, greve Armfelt, och ber om en anställning för Topelius vid universitetet. Cygnæus arbetar med framgång. På våren 1854, trettiosex år gammal, blir Topelius av kejserlig nåd utnämnd till professor i Finlands historia.

Man förstår ju, att han blir lycklig över utnämningen. Han har ingen lust att begrava sig borta i Vasa.