Universitetets lärare undvika att inbjuda honom till en fest, där han borde ha varit självskriven.

Det är att träffa honom midt i hjärtat. Vilka fel han än kan ha, så borde hans fosterlandskärlek inte kunna ifrågasättas. Han kan ta miste, men alla borde förstå, att han förfäktar sin egen redliga åsikt, att en Topelius inte låter köpa sig.

Och hur olycklig han är, så ger han inte med sig, utan håller fast vid detta, att finnarna böra vara trogna mot sin lagliga överhet.

Det utvecklas en förföljelse mot honom, som visar honom i fullt mått den grymhet och råhet, som gömmer sig i människohjärtat. Man frågar sig hur det skall bli möjligt för denne man att åter tro godt om människorna, att åter söka arbeta för en skönhetsvärld.

Han kunde naturligtvis ha slagit om eller åtminstone hållit sig tyst. Men han känner det som sin plikt att till det yttersta strida mot dem, som vilja kasta landet ut i äventyr.

Men med varje artikel han skriver växer oviljan. Det står inte heller i hans makt att öppet försvara sig. För sina privata vänner söker han förklara, att han ingalunda älskar Ryssland mer än de, men att han inte vill, att finnarna skola kasta sig i olycka genom ett för tidigt uppror. Rysslands stund är ännu inte kommen. En gång skulle det störta samman, och då skall friheten falla Finland till del som en mogen frukt.

Men sådant kan han naturligtvis inte införa i en censurerad tidning.

Just under dessa föraktets år ger han ut sin tredje diktsamling. Det är egendomligt att på dess blad möta de soliga, glada Sylviavisorna. Vemod tonar nog igenom på många ställen, men rosengårdens sångare är sig lik. Han sviktar inte ett ögonblick i sin tro på människorna.

Till sist blir det ju fred än en gång. De flesta börja betrakta den gångna krigstiden med mera besinning. En och annan förstår, att man verkligen kan ha de åsikter, som Topelius har förfäktat, utan att vara någon köpt förrädare.

Det är inte nog med att det blir fred. En ny kejsare har också bestigit tronen, en man, som alltid har visat sig vänligt stämd mot Finland. Man ser framåt mot en tid av frihet och utveckling, man börjar tro, att man kan nå sina käraste önskemål, fastän man står kvar under Rysslands spira. Den politik, som Topelius förordade, räknas på en gång som riktig och klok.

Så långt är man hunnen våren 1856, och nu, i glädjen över befrielsen, höjer sig den Topeliska sångmön till sin högsta flykt. Denne man, som inte har någon högre kärlek än sitt land, men som under stumhet har måst bära förrädarenamnet, rycker bort det vanhederns märke, som hans medborgare ha velat intrycka på hans panna. Men han gör det utan all bitterhet. Tvärtom, ur allt, vad han har lidit, ur detta, som för honom måste ha varit den fruktansvärdaste olycka, framspringer hans stoltaste och skönaste sång, den, som vi känna under titeln Islossningen i Uleå älv.

Det är en härlig skildring av den naturföreteelse, som han har beundrat alltifrån tidiga barnaår, men då man läser dikten med vetskap om att den älv, som här talar om sitt hat till köld och isbojor, är ett ädelt och okuvligt människosinne, så får den över sig en rent gripande innebörd.

Vems träl är jag, att i min ungdoms styrka

jag skulle blindt en evig vinter dyrka?

Högboren son av Finlands blåa sjö,

fri föddes jag, och fri så vill jag dö.

Med denna vers både börjar och slutar dikten. Däremellan kommer skildringen av isens långa tryck, av islossningens kamp och vånda. Då striden är vunnen och älven åter flyter fri mellan sina stränder, tillropar den sitt land: »Se, hur jag kämpat, är jag nu värd att kalla mig din son?»

Och det kommer svar, kanske inte omedelbart, men i sakta stigande styrka, i långsamt stigande antal. »Du är värd att vara Finlands son. Du har stål i din vilja, trohet i ditt hjärta. Du har aldrig vacklat, ingen förföljelse, ingen inblick, som du har fått, i mänsklig hårdhet och råhet, har gjort dig själv tvivlande på din uppgift. Därför skall från denna stund din rosengård frodas och utbreda sig som aldrig förr.»

På detta sätt ljuder det nu mot honom från alla håll. Man upphöjer honom nu trappsteg för trappsteg, tills han når ärans tinnar, man vänder sig med ny förståelse mot hans diktning. Det förefaller verkligen, som om det från denna stund för honom inte finns annat än framgångar.

Den rosengård, som han har velat skapa, den finns åtminstone omkring honom själv. Människor lägga bort sin vanliga hårdhet inför hans mildhet.

Till sist står han där som den, till vars röst ett helt land lyssnar. Varför skulle man inte i honom se sin främste medborgare? Denne man är kanske inte alltid den främste i sin dikt. Men han är alltid den främste i sin kärlek till fosterlandet, i sin oavlåtliga strävan att göra sitt folk ädelmodigt, lyckligt och älskansvärdt.

________

.