Han offentliggör sålunda år 1850 i tidningen Hertiginnan av Finland, en skildring från den så kallade Lilla ofredens år, och 1851 börjar han utsända Fältskärns berättelser. Med dessa skildringar från gångna tider följer en underström av fosterländsk hänförelse: »Se där, vad våra förfäder voro för ett folk, se där, vad de ha lidit och uthärdat! Se, vilka bragder, vilken tillförsikt, vilket tålamod! Och äro vi inte ännu samma folk? Vad kan en smula förtryck göra oss? Ha vi inte i forna dar kunnat hålla stånd mot både kejsaren och hundturken?»

Han lägger ner sitt hjärta i dessa verk, man tycker sig förstå, att det är alla gosseårens drömmar, all ynglingaårens bragdlängtan, som tumlar om på deras blad. De äga också en rörlighet, en fantasirikedom, de bära vittne om en sådan verklig inspiration, att deras tjuskraft aldrig bör kunna upphöra.

Topelii arbete under dessa år förefaller nästan övermänskligt. Utom de vers och berättelser, som komma in i tidningen, ger han ut en ny samling Ljungblommor, nya sagohäften. Han dramatiserar ett par av sina berättelser och skriver libretton till en liten opera, som blir satt i musik av Pacius.

Men detta är visst inte allt, som upptar hans tid. Han är med som befrämjare eller stiftare av alla slags företag, som verka i hans syfte: än är det ett teaterbolag, än en flickskoleförening, än ett konstnärsförbund, än ett litteratursällskap.

Den lilla operan Kung Karls jakt blir uppförd i Helsingfors av herrar och damer ur societeten, under kompositörens egen ledning. Hela staden är på teatern, publiken känner alla de uppträdande, den lever med i varje ton och kommer i den ljuvaste hänryckning över det vackra verket. Det är en kväll, då man kan säga, att rosengårdsdrömmen är förverkligad. Man är enad och upplyftad genom konstens makt, man är verkligen flyttad långt bort från avund, misstro och småsinne.

Just under denna tid, då allt spirar och växer omkring Topelius, blir det fråga om att han skall flytta från Helsingfors. I ett ögonblick av missmod, kanske i fruktan för att hans tidning skulle bli indragen, har han sökt en lektorsplats i Vasa skola och även erhållit befattningen. Men då det alltså blir fråga om att han skall nerlägga redaktörskapet och lämna huvudstaden, uppstår en stor veklagan. Det är ju inte så, att någon ännu räknar honom bland de verkligt stora andarna, han är ingen Runeberg, ingen Snellman, ingen Lönnrot, men han är så nyttig, så roande, så användbar, så älskvärd, han har så lätt för att ge uttryck åt det, som ligger bundet i folkets själ, att man på intet sätt vill mista honom.

Det är inte bara den stora massan av tidningsläsare, som vill kvarhålla honom, det är de mest vidsynta och främsta i landet med Runeberg i spetsen, som hålla det för en olycka, att han skall lämna sin post. Och en av dessa, Fr. Cygnæus, uppsöker verkligen statssekreteraren, greve Armfelt, och ber om en anställning för Topelius vid universitetet. Cygnæus arbetar med framgång. På våren 1854, trettiosex år gammal, blir Topelius av kejserlig nåd utnämnd till professor i Finlands historia.

Man förstår ju, att han blir lycklig över utnämningen. Han har ingen lust att begrava sig borta i Vasa. Han tänker inte på att det kan ligga någon fara i att på detta sätt mottaga sin tjänst som en kejserlig nådebevisning.

Och någon fara skulle väl knappast ha varit för handen, om det inte just då hade rådt onda krigstider. Västmakterna och Turkiet äro ju detta år i fullt krig med Ryssland.

De finska sympatierna gå i de dagarna i allmänhet västerut. Det är England och Frankrike, som anses vara Finlands verkliga vänner. De hetsiga och missnöjda börja åter göra sig förhoppningar. Man väntar, att Sverige skall gripa in och befria sin gamla vapenbroder ur ryssens våld.

Men på våren 1854 börja engelsmännen kapa finska skepp och plundra i finska hamnar. Detta är något, som ingen har väntat av en vän och befriare. Topelius framför allt blir på det högsta upprörd och sätter i sin tidning in en dikt, som han kallar Den första blodsdroppen.

»Varför kommer du med strid, plundring och mord till våra fredliga stränder?» tillropar han England. »Nu har du gjort oss till din fiende. Nu är Finland med i striden.»

Men då skaldens landsmän läsa detta, gripas de av förvåning och fråga sig om redaktören för Helsingfors Tidningar står på Rysslands sida.

Vidare börja de undra om han inte redan länge har varit en förrädare. De påminna sig affären med Saima, de påminna sig, att han blev så godt som utesluten ur österbottniska avdelningen, de påminna sig, att han helt nyligen har blivit professor av kejserlig nåd.

Behöves det flera bevis för att man skall förstå, att han är köpt?

Det är svårt att tro detta om den, som har skrivit studentvisan och Våren 1848. Men om anklagelsen är sann, då gör detta låtsade frihetssinne förräderiet ännu mörkare och avskyvärdare.

De andra Helsingforstidningarna kasta sig över ryktet och ge spridning åt det i förtäckta, men tillräckligt tydliga ordalag. Det spörjes snart inte bara i Finland utan också i Sverige, att mannen, som håller på att skriva Fältskärns berättelser, har sålt sig till Ryssland.

Topelius kommer snart underfund med det smygande ryktet. Han har först svårt för att tro, att sådant kan vinna gehör, och fortsätter helt lugnt att i sin tidning varna finnarna för att lita på västmakterna. Och med varje rad han skriver ger han ryktet ny näring.

Snart kan han inte mer tvivla på att ryktet verkligen blir trott. Han märker, att man undviker att hälsa på honom, studenterna förklara honom sin mening genom att hålla kattserenader för honom.