Själv är han en framstående man, helt visst den förnämste på sin ort både som begåvning och som personlighet. Under skiftande öden har han förvärvat rik livserfarenhet, och hans viljekraft har skärpts under hårda, kampfyllda ungdomsår.

Det kunde vara en hel märkvärdig historia att berätta om hur han under bitter fattigdom hade skaffat sig tillfälle att studera i Stockholm och Uppsala. Gång på gång måste studierna avbrytas, och han fick än ta plats i hembygden som fattig fältskär, än söka anställning som läkare på krigsskepp. En tid hade han velat nöja sig med att endast bli veterinär, men till sist hade han ändå nått fram till sitt mål.

Då han ändtligen hade blivit färdig och hade fått plats som stadsläkare i Nykarleby, visar han sig äga en förvånande duglighet och blir nästan med ens ryktbar över hela Finland. Patienter strömma till honom, och han gör den ena underkuren efter den andra. Han blir gift med en dotter av stadens förnämsta familj, inköper Kuddnäs gård och börjar där skapa ett verkligt mönsterlandtbruk. Han har starka fosterländska intressen, gör sig älskad av hög och låg, har det angenämaste hem. Hans lycka synes så hel och fullkomlig, att man undrade vad livet mer kunde ha att bjuda honom.

Midt uppe i all framgången händer det, år 1820, då den lille sonen är två år gammal, att fadern under en ämbetsresa kör ner på svag is, kommer i vattnet och ådrager sig en farlig förkylning. Han ligger länge sjuk efteråt och kan sedan aldrig fullt återvinna hälsan. Hans ben voro förlamade, hörseln starkt försvagad, och sonen ser honom aldrig annat än sittande i en länstol med skrivbräde framför sig. Han kan tänka klart, läsa och skriva, men hans krafter räcka inte till för något verkligt arbete, patienterna upphöra att söka den sjuke läkaren, han märker, att hans roll i livet är utspelad.

Midt under sin olycka söker han dock hålla modet uppe för att inte förstöra livet för hustru och barn. Och vad som mer än allt annat ligger honom om hjärtat, det är omsorgen om sonens uppfostran.

Man kan förstå, att en man, vars egen lysande bana plötsligen avbrutits, måste betrakta en ung son med andra ögon än en far, som själv ännu fullföljer en verksamhet. För den brutne blir helt naturligt utbildandet av den unga själen livets huvudintresse.

Och sålunda är det han, som lagar, att tillvaron för den unge inte bara får bli en lek. Han skaffar informatorer till Kuddnäs, ordnar själv undervisningen och behåller sonen under egen ledning, ända tills han har fyllt elva år. Och vad han framför allt vill lära honom, det är att själv arbeta på sin utveckling. Karaktären skulle han härda genom självpålagda försakelser och förpliktelser, kunskapsförmågan skulle han uppöva genom att på egen hand studera och observera. Han kommer gossen att förstå, att inom honom bor en ande, som törstar efter vetande, han vänjer honom att föra dagbok, gör honom till en tillvaratagare, en samlare, men inte bara av insekter och fågelägg, utan av scenerier, småhändelser, samtal, människoansikten, av allt, vad livet ger, med ett ord.

Det är, som om han såge den unges sinne framför sig som en mark, som måste upparbetas, förses med djupa diken, plöjas och harvas, för att den rätta växten skall komma.

Men vad denne far söker driva upp ur den beredda marken, det är inga sköna, men onyttiga fantasiblomster. Han vill bereda växt för en nyttighetens flora, för vetenskapsmannens välordnade plantering och rikt givande skördar.

Överhuvud måste vi nog säga, att under den egentliga barndomen ter sig den lille gossen från Kuddnäs som ett rätt begåvat barn, men utan några tydligt framträdande fallenheter. Det återstår att se om han under det nästkommande avsnittet av sitt liv, de sju terminer, som han tillbringar vid trivialskolan i Uleåborg, kan komma att utveckla sig på ett mera påfallande och säreget sätt.

I Uleåborg bor han i sin farbrors, professor Gustaf Toppelius, nya, präktiga hus, som är rest på en tomt, vilken sedan flera århundraden har tillhört hans släkt. Farbrodern är läkare, han som fadern, men ännu frisk och obruten, därtill är han en glad och kvick sällskapsmänniska med ett sätt som en hovman. Hans hustru, som är syster till doktorinnan på Kuddnäs, är vacker och firad och mycket upptagen av bjudningar och nöjen. Gossen mottages hos dem som en kär släkting, men han har ändå litet svårt att finna sig till rätta. Hemmet är elegantare, livet föres mera förfinat, än han är van vid, han blir blyg och generad och vågar inte rätt visa sig sådan han är. I skolan kan han än mindre vara sig själv. Där råder en gammaldags anda med plugg och utanläsning, alla läxor inläras i föråldrade skolböcker och måste rabblas upp. Ingen möjlighet finnes inom skolans väggar för självständig utveckling, och nästan på samma sätt är det ute bland kamraterna. De äro duktiga och starka ungdomar, men deras förnämsta intresse är friluftslekar och krig med gatpojkar. Bland dem måste man visa sig ståndaktig och tapper, spela spartan, knuffas och slåss och gömma undan all vekhet och förfining, om man inte vill bli behandlad som en morsgris och utstötas ur kretsen.

Men i alla fall finns det i detta nordliga, kalla och mörka Uleåborg en tillflyktsort, där han känner sig så lycklig, att han fördenskull kommer att älska hela staden. Här uppe äger han nämligen ett par gamla fastrar, som äro mycket vardagstrevliga och vänliga och som till på köpet förestå ett lånebibliotek. Denna boksamling, som består av inemot tusen band, läser han igenom under sin skoltid, börjande med rövarromanerna och så småningom övergående till memoarerna och de stora diktverken.

På detta sätt öppnar sig för honom diktens underbara lustgård, och han tar den i besittning under ett rus av hänförelse.