Han biktar där sitt hjärtas saga under ungdomsåren. De små dikterna handla mest om kärlek, men också om andra spörsmål, som ha gått genom det unga sinnet, såsom om själens odödlighet eller rätta vägen till lycka. Det finns väl mycket blomdoft, fågelkvitter och månsken i det lilla häftet, där saknas inte sådant som är barnsligt och ofärdigt, men ibland kan också en dikt dansa fram så lätt, som en fjäril fladdrar över en blomsteräng.

Allt, som boken innehåller, är rent och oskyldigt, och man kan väl säga om den, att den är en lämplig sångbok för en rosengård. Många ömma och ungdomliga sinnen få den också kär på ett alldeles särskildt sätt alltifrån första stund, medan andra, som begära fastare rätter och starkare kryddor, knappast vilja erkänna, att den äger något värde. Det blir, med ett ord, ingen hel och fullständig framgång, men inte heller blir det något nederlag.

Två år därefter försöker han sig med en liten sagosamling, som visserligen innehåller några trollsagor i den vanliga stilen, men till största delen handlar om verkliga små finska gossars och flickors äventyr. Allesammans äro de skrivna för att lära de små att göra världen behaglig, vacker och barmhärtig. Här få inga hjältar gå omkring och slå ihjäl hoptals med människor, och inga klyftiga huvuden få lura sig fram till heder och anseende.

Man ser hur han fullföljer sin väg flitig och outtröttlig utan att fästa avseende vid kritik eller förbiseende. Det motstånd, som möter honom under dessa år, är dessutom, väl att märka, ett ärligt motstånd, som inte på något sätt skadar honom, utan i stället uppfostrar och utvecklar.

Men år 1846 på hösten blir tidningen Saima indragen av myndigheterna, därför att den hade gjort sig misstänkt för frigörelsetendenser. Många äro de, som anse, att denna händelse bör bli till stor fördel för Helsingfors Tidningar, och man börjar viska om att det skulle ha varit på grund av någon angivelse från Topelius hos högsta överheten i S:t Petersburg, som den tävlande tidningen har förbjudits att utkomma.

Detta är dock än så länge endast några otydliga viskningar, som dö bort på grund av sin orimlighet. Men de äro av den sortens motstånd, som verkligen är farligt och som kan bli till oerhörd skada för hans verksamhet.

En tid efteråt, under det stora frihetsåret 1848, händer något, som är på liknande sätt ofördelaktigt för Topelius. Han hade då råkat skriva i ett av sina kåserier, att den finska studentkåren var märkvärdigt litet intresserad av de stora omstörtningar, som skakade Europa. Han hade sett studenter helt fredligt sitta och spela schack eller lugnt småprata på Akademiska läseföreningen, medan nykomna utländska tidningar, som berättade om franska revolutionen, lågo olästa på borden.

Detta tyckes ju vara ett yttrande av bra liten betydelse, men österbottningarna, som veta, att såväl de som kåren i sin helhet brinna av hänförelse över frihetsandans genombrott ute i världen, ta detta illa upp. De ana, att Topelius har velat göra dem en tjänst genom att inbilla myndigheterna, att de äro lugna och likgiltiga, men att på detta sätt bli tagna i beskydd retar dem. Vid nästa nationssammankomst ställa de Topelius till ansvar, och då han förstår, att han misstänkes för inställsamhet, blir han sårad och förklarar, att han vill utgå ur avdelningen.

En småsak endast, litet ömtålighet på ömse håll. Alltsammans blir snart utjämnat och försonat, men kanske stannar dock en smula misstroende kvar i sinnena. Några påminna sig kanske viskningarna från den tiden, då Saima blev indragen, och de föresätta sig att hålla ögonen på den där tidningsredaktören.

Vad honom själv beträffar, blir han mycket upprörd över österbottningarnas uppförande mot honom. Det är en grym erfarenhet, som gör honom tio år äldre på en enda dag. Men att detta skulle rubba hans innerliga tro på människors godhet, kan det ju inte vara tal om.

Och för övrigt är detta år så rikt på hopp och framtidsdrömmar, att det inte blir tid att hänge sig åt någon förtvivlan.

Det märkvärdiga inträffar, att just 1848 få studenterna tillåtelse att fira en allmän majfest, något som i tolv år har förnekats dem. Och samma dag, som festen skall firas, läses i Helsingfors Tidningar en dikt med titel: Våren 1848.

Han kommer, han kommer, den starka storm,

han kommer med dystert gny.

De bävande molnen byta form,

de darrande skuggor fly.

Hans ande omvälver världen,

som blod är himmelens hy.

– – – – – – – –

De falla som rö, som rök, som stoft,

de furor i jätteprakt.

Den väldige aktar ej färg, ej doft,

ej ålder, ej glans, ej makt.

Vid sidan av skogens furstar

han liken av blommor lagt.

– – – – – – – –

Jag står uppå klippans grå granit,

hon skälver under min fot,

i fjärran reser sig vågen vit

och nalkas hitåt med hot.

Det blänker i mörka skyar,

då ryster sig klippans rot.

Detta läses av skarorna, som strömma ut till majfältet, och man vill knappt tro sina ögon. Här ändtligen ha unga och gamla funnit en tolk för vad som ligger dem närmast om hjärtat.

Ty man går i dessa dagar och väntar på en jordbävning, som skulle omstörta allt det, som hade lagats till i Wien 1815, man väntar konungadömens och kejsarrikens fall, man hoppas på alla undertryckta folks frihet, framför allt det finskas, och man tror, att det är detta Topelius siar om i sin sång.

Men vi måste genast göra detta klart för oss, att Topelius inte önskar någon omvälvning eller omstörtning. Med frihet förstår han ingenting annat, än att den naturliga utvecklingen ohämmad skall få gå sin gång och varje god människas fallenheter utan begränsning få göra sig gällande. Han hoppas, att alla olagliga ingrepp, censur och tyranni, skola försvinna ur det offentliga livet och att man nu ändtligen skall få återvända till laglighet och trygghet. Man skulle vilja säga, att han hälsar revolutionsåret som det vårliga islossningsväder, som är nödvändigt för att föra undan drivor och frost även ur en rosengård, men ingalunda ville han frambesvärja någon av dessa väldiga omdaningar, som föröda allt bestående.

Därför heter det också i den senare delen av hans dikt:

Men skön som förr med sina tusen under,

den unga våren nalkas Suomis stränder;

frid andas över alla friska lunder,

och svalka bor i höga nordanländer.

Frid? Är det livets, är det dödens vila?

Och svalka? Är det polens frost jag andas?

O, jag vill fråga himlens moln, som ila,

och lundens fläktar, som med dofter blandas.

Jag ser det dagas i de mörka nejder,

ser ödemarkerna sig gröna kläda;

jag ser det järn, som smidts till forna fejder,

i plog förbytt, en stilla lycka reda.

– – – – – – – –

Ty nu är vår ej blott i lund och klyfta,

men andens världar vidga sig och knoppas;

och jorden ljusnar, himlarna sig lyfta,

ty varje hjärta äger kraft att hoppas.

Och till sist tillropar han sitt land:

Väx! Vet din tid! Var stark! Låt stundens skyar,

de fladdrande, fördunsta, blixtra, varna!

Den storm, som världen rundtomkring förnyar,

skall endast låta horisonten klarna.

År 1848 rullar dock sin bana fram utan att ha gett uppfyllelse åt någon förhoppning. Man märker i stället en växande misstänksamhet hos de styrande, mer lust till godtycklig inblandning. Men då stämningen sålunda fördystras, så finner Topelius alltjämt toner, som trösta och uppmuntra. Han skriver Vår enda arvelott 1852, då ett rykte förmälde, att universitetet, den finska bildningens hem, skulle erhålla sina nya, stränga statuter. I oktober samma år diktar han Höstens vanmakt, där det heter i sista versen:

Förlorad är blott den, som sig själv förlorar.

Den sega kraft, som klädde med skördar polen,

skall bryta höstens makt, som vår ångst förstorar,

och när dess tid är kommen, så skiner solen.

Den nionde november ändtligen skänker han till sina österbottniska kamrater, som kommit tillsammans för att hålla sorgefest med anledning av nationsindelningens upphörande, sin Studentvisa.

Vi äro andens fria folk,

som, stolt att vara ljusets tolk,

skall evigt kämpa för dess rätt,

kring jorden sprida det.

I dag densamma som i går,

densamma efter tusen år,

orubblig står vår unga vakt

som själva ljusets makt.

Det är troligt, att han med dessa frihetssånger kommer människor att tro, att han är en av de starka, okuvliga frihetshjältarna. Och detta är, som sagt, en missuppfattning, ty han begär ingen revolution, han begär blott så mycket storm, att skyarna kunna skingras och det åter kan strömma ljus och värme över hans rosengård.

Och möjligt är ju, att detta en dag skulle kunna framkalla ett bakslag, men ännu så länge finns ingen anledning till oro, tvärtom.

Det börjar erkännas, att Helsingfors Tidningar verkligen sprida mer välsignelse omkring sig, än som med ord kan uttryckas. Den breder ut sin lilla plantering, sprider glädje och hyfsning och spelar en roll i samhällslivet.

På den tiden, då Topelius stred med Saima, hade han börjat införa prosaberättelser i tidningen, och härmed har han sedan alltjämt fortsatt. Men nu under tidens tryck finner han anledning att göra dessa berättelser vidlyftigare till omfånget och djupare till innehållet.