Det var alltid bästa sättet att hålla henne på avstånd.

Men innan han hade hunnit säga något, hade Charlotte kommit så långt fram i rummet, att de två talgljusen, som stodo på bordet, lyste upp hennes ansikte. Han såg då, att ögonen voro rödkantade av gråt och att hon var dödsblek. Det måtte ha hänt henne någonting förskräckligt.

Det låg närmast till hands att antaga, att hon kände sig olycklig över sitt giftermål. Men det var återigen bra olikt henne att visa detta så tydligt. Och den förre fästmannen var väl den siste, som hon skulle ha låtit blicka in i en sådan sak.

Men det var ju sant! Han hade hört för ett par dagar sedan, att doktorinnan Romelius, hennes syster, hade blivit farligt sjuk. Han trodde sig förstå vad som hade inträffat.

Charlotte drog fram en stol och satte sig vid matbordet. Hon började tala med en underligt hård och uttryckslös röst, såsom man gör, när man har föresatt sig att på inga villkor komma i gråt. Hon såg inte på honom, man kunde tro, att hon satt där och talade högt för sig själv.

»Kapten Hammarberg kom hit för en timme sedan», sade hon. »Han hade varit i Karlstad och reste därifrån i morse litet senare än du. Men han åkte med två hästar och kom därför så mycket tidigare. Han sade, att han hade farit om dig på vägen.»

Karl-Artur ryckte stolen tillbaka från bordet. Från huvudet och ner till hjärtat for det som ett skarpt hugg.

»Då han körde förbi prostgården», fortsatte Charlotte lika entonigt och omständligt, »såg han, att det lyste ur fönsterna i ämbetsrummet, och trodde därför, att prosten inte hade gått och lagt sig. Han steg då ur vagnen för att få den glädjen att berätta honom hur hans adjunkt i dag på morgonen hade uppfört sig i Karlstad. Han tycker om att berätta sådana saker.»

Hugg på hugg kom det från huvudet och skar igenom hjärtat. Allt det, som han förut på dagen hade samlat upp och kittat ihop, höll på att falla sönder. Nu skulle han få höra hur hans medmänniskor dömde om hans handlingar.

»Vi hade inte stängt förstudörrarna», sade Charlotte, »därför att vi i varje ögonblick väntade, att du skulle komma, så att han kunde stiga in i ämbetsrummet utan hinder. Men onkel hade nyss gått och lagt sig, så att det blev inte honom, som han råkade, utan mig, som satt där och skrev brev. Jag hade inte kunnat tänka på sömn, innan jag fick veta hur det hade gått för dig i Karlstad. Nu fick jag höra det av kapten Hammarberg. Jag tror, att han fann än större nöje i att berätta det för mig än för onkel.»

»Och Charlotte», inföll Karl-Artur, »Charlotte fann naturligtvis inte mindre nöje i att lyssna.»

Charlotte gjorde en liten avvärjande rörelse. Det lilla utfallet var ingenting att svara på. Det var sådant där, som människor gripa till, när de äro i stor nöd och ändå vilja visa sig morska. Hon fortsatte med sin berättelse.

»Kapten Hammarberg stannade inte länge», sade hon. »Han gick sin väg, så snart som han hade talat om, att du hade hållit en straffpredikan för din mor och att hon hade fått ett svårt slaganfall. Ja, ditt besök hos borgmästarn nämnde han också om. Ack, Karl-Artur, Karl-Artur!»

När hon kom till detta, var det slut med hennes lugn. Hon satte näsduken för ögonen och snyftade.

Men nu är det ju så med oss människor, att vi inte tycka om, att en annan gråter över oss. Och inte heller tycka vi om att tänka på att en annan just nyss har suttit och hört en lustig och kvick berättelse om hur dumt och löjligt vi ha burit oss åt. Därför kunde inte Karl-Artur låta bli att säga någonting om att Charlotte, som nu var gift med en annan, inte behövde göra sig så stora bekymmer om honom och hans familj.

Inte heller detta upptog hon till besvarande. Det var naturligt, att han skulle gripa till ett sådant försvarsmedel.